… Göran Greider talar i sin artikel om "den valfrihetsrevolution som nu hotar att segregera skolor, daghem och äldreomsorg". Vi håller på att få en "välfärdsmarknad som utgör ett hån mot allt vad jämlikhet heter". Han tror också att de tidigare hindren för denna utveckling undanröjdes av offentliga reformer initierade av civildepartementet i början på 80—talet.

Det är inte precis det som civildepartementet brukar anklagas för, och för den som på kommunal nivå satt som mottagare av de glada skrifterna är det en verklighetsbeskrivning och tolkning av historien som är rent häpnadsväckande. Det stackars civildepartementet åstadkom inte mycket och de ändringar i lagstiftningen som ändå kom till stånd rörde inga väsentligheter. Man höjde visserligen stridsropet "Från myndighetsutövning till servicekultur", men ute i kommunerna hände inte så mycket mer än att man började kalla dem som utnyttjade kommunal service för kunder och att telefonister i växeln inte barskt svarade "X-köpings kommun" utan "Välkommen till X.köpings kommun". Servicevågen blev mest snart utrunnen kosmetika över de gamla strukturerna.

Nu kan man tänka sig att detta ända på idéplanet och psykologiskt förberedde marken för det som händer i dag. Det kan ligga någonting i det, men vi har frågan om orden och verkligheten. Det pågår ingen valfrihets-, marknads-, ojämlikhetsrevolution inom den offentliga sektorn, och det verkar inte heller som om vi kommer att se någon inom den överblickbara framtiden heller. Det ser bara ut så, det används ett sådant språk och det förs en sådan offentlig diskussion.

För det första har det inte gått särskilt bra för valfrihets— och marknadsreformerarna och det råder förstämning i dessa kretsar. (Se exempelvis DN:s rapportering den 19 mars från moderaternas kommunala partikonferens!) Många kommuner, även moderatstyrda, har inte alls gjort några reformer i denna riktning. Inte ens vanliga privatiseringar i form av entreprenader har nått någon större omfattning. Det är snart bara ett år kvar på den praktiskt utnyttjbara delen av mandatperioden, och det tillhör politikens och regerandets villkor att ska man göra saker ska man göra dem i början. Man bör till och med göra "rivstarter" som Hans Bergström skrev om i DN i samband med valet 1991. Efter valet 1994 kanske vi har helt nya politiska majoriteter, åtminstone torde den reella politiken komma att närmas mittfåran — om den nu någonsin avlägsnat sig därifrån. Vi har redan passerat vändpunkten för den nyliberala revolutionen och kanske har den aldrig funnits i verkligheten.

Det är nämligen för det andra också så att det ur liberalrevolutionär synvinkel är mycket urvattnade reformer som varit aktuella och som här och där genomförs. De "riktiga" valfrihetsrevolutionerna har man inte vågat sig på. En sådan skulle ha varit att ge barnomsorgspengar (det vill säga riktiga pengar, inte PENG—ar) direkt till barnfamiljerna och låta dem köpa sin barnomsorg. Då skulle vi ha gett barnfamiljerna "valfrihet" då skulle vi fått en "välfärdsmarknad" och vi skulle förvisso etablerat ojämlikhet. Rätten att välja skola är fortfarande begränsad i det praktiskt ytterst väsentliga avseendet att man har förtur till den närmaste skolan. I verkligheten lär det inte bli stora om ens några skillnader mot tiden före pengreformen. Inom äldreomsorgen har Den nya välfärden lanserat en pengreform, jag vet inte om den genomförts någonstans men den bygger ändå på att det offentliga gör behovsprövningar. Inom de tre områden som enligt Greider håller på att segregeras har inte skett något som ökat ojämlikheten (och knappaste heller valfriheten). Någon som helst marknad finns inte, ingen kan köpa kommunal service för pengar.

Man kan i en viss mening beklaga att vi inte fått se några riktiga marknadsexperiment. De skulle i sådana fall ha inneburit förändring och vi kunde efteråt ha fört en bra diskussion. Nu förlorar vi bara tid och lägger ut pengar i onödan. Det som i dag kallas för valfrihets- och marknadsrevolution består i verkligheten av hybrider mellan två helt oförenliga sätt att styra och organisera — valet mellan organisation och marknad är ultimativt. Ibland handlar det bara om imitationer, man leker marknad eller privata företag, lånar terminologi och stämning; det blir rent nonsens. Som med civildepartementets tidigare förändringsförsök handlar det om reformer av och företrädelsevis även inom det politiskt-administrativa mellanskikt som nog utgör vart verkliga problem.

På 60- och 70-talen byggde vi med goda, nästan ändlösa, ambitioner upp stora servicesystem och stora sektoriella kommunala apparater för att sköta systemen. Utvecklingen kan avläsas i tillkomsten och utformningen av de två stora ramlagarna för socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det är förvisso en mycket mild och välvillig samhällsmakt som agerar och gör sig synlig. Man försöker rent programmatiskt göra sig fri från det gamla överhetstänkandet, men befrielsen är inte riktigt helhjärtad, det går inte på djupet, ibland blir det bara att man byter terminologi. Och man vill så mycket, man har så många och så stora ambitioner, och allt ska packas in. Resultatet blir att vi fått stora sektoriella servicekonglomerat utan styrfart, som har svårt att hitta rationella arbetsformer, som alstrar byråkrati, inre konflikter och pseudoverksamhet. För att ta ett enda men tydligt exempel har den svenska barnomsorgen ambitionen att omsorg och pedagogik ska vara förenade, en barnstuga ska samtidigt vara hem och skola. Omsorg är pedagogik, heter det till och med.