1. De nyliberala psedolösningarna, det verkliga problemet
2. Det civila och det offentliga samhället
3. Den kommunala utmaningen
4. Gränszonen

1. De nyliberala psedolösningarna, det verkliga problemet

Nyliberalismen är död, marknadsattacken mot välfärdssamhället har slagits tillbaka, jublar den offentliga sektorns ståndaktiga tennsoldater efter det senaste valet. Borgerliga ledarskribenter talar däremot om det systemskifte som under de borgerliga åren skett i kommunerna - kostnadskurvan har för första gången böjts av - och oroar sig nu över att denna utveckling kan komma att avstanna.

Frågan är om det i verkligheten finns så mycket att vare sig glädjas eller oroas över. Marknadens magiska stav har förvisso svängts över kommunerna, men tricket har förstås inte lyckats.

Att Adam Smiths osynliga hand skulle kunna vara verksam i de skattefinansierade offentliga organisationerna vore en upptäckt (uppfinning) värdig minst tio nobelpris i ekonomi. Marknad eller organisation är ett ultimativt val, det finns inga kompromisser eller synteser.

Erfarenheterna är snarast att de nyliberala reformerna - köp- och säljorganisation, "peng", konkurrensutsättning, privatisering, internt bolagsbildande, entreprenader, intraprenader, resultatenheter osv - mest lett till suboptimeringar och ökade administrationskostnader.

Inte så sällan handlar det om ren pseudoverksamhet; om politiskt motiverade symbolhandlingar eller barnsliga imitationer av det privata näringslivet.

Att de kommunala driftkostnaderna sjunkit och produktiviteten ökat, är en följd av konkreta besparingsåtgärder, i första hand att man minskat personalen (det finns helt enkelt inget annat kostnadsslag av betydelse).

Politikerna ger en verksamhet eller organisationsdel mindre anslag och det blir verkningar i verkligheten därute - på barnstugan, på sjukhemmet, i skolan. Vad som däremellan görs av vem är inte så intressant.

Att t ex utnyttja bolagsformen för att slippa de omedelbara obehagligheterna med personalnedskärningar, "spräckta" arbetsscheman, införande av deltidstjänster och liknande kan kännas skönt för de kommunala politikerna och tjänstemännen men det är knappast någon stor liberal tanke.

Vi har också haft en "valfrihetsrevolution". Bristen på reell valfrihet för konsumenten är ett karakteristiskt drag för den offentliga servicen. Det är inbäddat i själva servicen, i dess uppifrån bestämda former, och avhjälps inte av att de omedelbara serviceproducenterna sätts på bolag och börjar konkurrera.

Att medvetna föräldrar, särskilt i storstadsområden, kan välja en skola med alternativ pedagogik för sina barn är väsentligt för dem och kan säkert också berika den allmänna pedagogiska utvecklingen. Men det är en marginalföreteelse i perspektivet av den kommunala uppgiften att ge alla barn god undervisning, det är inte så intressant för det stora föräldrakollektivet.

Nyliberalismens stora betydelse hänför sig inte till vad den faktiskt åstadkommit, vare sig i positiv eller negativ riktning, utan till att den har styrt diskussionen. Den har formulerat ett felaktigt eller innehållslöst alternativ som också accepterats av motståndarna. Förändring har blivit identiskt med de nyliberala konstruktionerna.

Nu funderar man inom socialdemokratin på "återställare" men man vågar inte riktigt göra sig av med den liberala kvarlåtenskapen och kämpar exempelvis med uppgiften att samtidigt avskaffa och ha kvar de statliga och kommunala skolpengarna.

Nyliberalismens stora brist är att idéerna och de konkreta förändringarna inte rört själva servicen. Man har sysslat med utanverken - den kommunala organisationen, styrmedlen, ägarformer i distributionsledet mm.

Men det som bestämmer både värdet för konsumenten och ekonomin för kommunen är servicens kvantitet, innehåll, form, distribution. Grundläggande har vi en fråga om själva karaktären på samhällets åtagande.

Den stora tanken bakom den kommunala servicesektorns utveckling är att vi alla ska arbeta och tjäna pengar, betala skatt och avgifter till det allmänna och sedan ska vi få en bra offentlig service när vi så behöver.

På modellnivå är det ett demokratiskt och bra samhälle; det brukar förespråkas av människor med vänsteråsikter, det kan rent av sägas vara vänsterns vision.

Problemet är att vi inte har råd att fortsätta utvecklingen efter denna linje. Det nuvarande tillståndet i de offentliga finanserna tillåter knappast ens att vi har kvar det vi har.

Bakom de akuta problemen lurar frågan om det inte finns en absolut övre gräns, om än inte för det totala skatteuttaget så åtminstone för den offentliga konsumtionens andel av den nationella ekonomin.

Den som inte tror på ekonomer eller som lever i lycklig avskärmning från den offentliga ekonomins realiteter kan begrunda den konkreta kommunala serviceverkligheten. Den inger nämligen allvarliga farhågor för framtiden, en av grundpelarna i välfärdsbygget vacklar betänkligt.

Biblioteksfilialer, pensionärsservicecentraler och musikskolor slås igen. Av fritids- och kulturförvaltningarna återstår snart inte mycket mer än rutorna i organisationstablåerna. På daghemmen minskar personalen samtidigt som antalet barn ökar. På sjukhem och ålderdomshem stressar den underdimensionerade personalen förbi de ensamma liggande åldringarna. Antalet pensionärer som får service i hemmet minskar stadigt. Barnfamiljer och pensionärer pressas av ständigt ökande avgifter för den service de måste ha.

En överdrift, en karrikatyr? Möjligen ännu någon tid och förhållandena varierar mellan kommunerna. Men det kan inte råda någon tvekan om vilken utveckling vi är inne i. Vi närmar oss smärtgränsen och här och där överskrids den.

När kommunerna inte förmår spara mer höjer de skatten. Men kommunerna kan inte få fortsätta att vara ekonomiska gökungar, och vi kan inte ha en service som det inte finns pengar till - vi börjar närma oss vägs ände.

2. Det civila och det offentliga samhället

Det egentliga alternativet till den offentliga servicen är förstås inte marknaden eller något som lånar dess form och färg, utan individen själv, den egna familjen, släkten, grann- och bygemenskap, föreningslivet. I början på 80-talet talade vi om den "informella sektorn" och idag diskuteras det "civila samhället".

Denna "den lilla världen" framstår idag framför allt som en högervision, med professor Hans Zetterberg som främste talesman. I den ingår också privata företag, kyrkor; allt "som inte styrs av politiker". Förändringsmedlet heter skattesänkning. Det civila samhället blir i denna tappning en ideologisk extrem, omöjlig för allmänt bruk.

Det är emellertid lätt att ta bort högerstämpeln genom att avstå från skattesänkningar, rent av ersätta dem med ökade transfereringar.

Vi bör också begränsa oss till det som verkligen är den lilla världen - åtminstone måste vi lämna (den skattefinansierade) statskyrkan och de privata företagen utanför.

Gäller det vård och omsorg handlar det heller inte så mycket om det svenska föreningslivet som om anhöriga, grannar, vänner. Att människor kan klara egna och andras behov genom informellt samarbete är också en fin och demokratisk tanke.

Dock är det alldeles omöjligt att se vilka sammanhang och mekanismer som i verkligheten skulle åstadkomma att service alltid och i tillräcklig omfattning når fram till behoven, till dem som idag är beroende av de offentliga anordningarna. Det civila samhället finns, det är stort men det är också ojämnt och nyckfullt.

Däremot är det inte nödvändigtvis socialt orättfärdigt; människors tillgång till civila resurser följer inte självklart inkomstfördelningen.

Extremerna är omöjliga, vi kan inte säga ja till något av alternativen, vi kan heller inte säga nej. Vi måste erkänna begränsningarna och svagheterna i båda modellerna och ta till vara det nödvändiga och det positiva. Vi måste ha både offentlighet och civilt samhälle.

"Både-och" är en befriande konjunktion, ofta nödvändig för den som vill ta sig fram i verkligheten. Politikernas favoritkonjunktion är "antingen-eller" - att säga "både-och" uppfattas som en reträtt.

Reträtter är inte god politik, knappast politik överhuvudtaget. Reträtter är obehagliga för man ställs då inför frågor hämtade direkt ur verkligheten.

De nyliberala reformerna var ur den här aspekten idealiska: de var ofarliga men de utgjorde trevlig sysselsättning och det kunde kallas för politik.

I själva verket utgör det kommunala sparande som nu pågår en faktisk men oordnad och ostyrd reträtt från den stora välfärdsmodellen. Personal på daghem och inom äldrevård tvingas göra allt våldsammare saker i den egna lilla mjuka världen för att klara de mekaniskt utlagda ekonomiska ramarna och prestationskraven.

Vi har faktiskt aldrig varit i närheten av att realisera idén om den stora offentliga välfärdsgemenskapen. "Barnomsorg" och "äldreomsorg" betyder inte att samhället tar ansvar för nationens barn och gamla.

Bara hälften av barnen har plats på daghem och den äldreomsorg som utförs av anhöriga och andra närstående beräknas vara dubbelt så stor som den kommunerna utför.

"Både-och" är det dominerande draget i verkligheten. Att detta förhållande inte står i fokus för debatten och handlandet säger åtskilligt om politikens förhållande till verkligheten.

Det är närmast absurt att tala om att bygga ut och fullända eller ens försöka "värna" om de existerande offentliga anordningarna. Stat och kommun måste lära in en blygsammare roll, ibland till och med acceptera att det offentliga får nöja sig med att komplettera det civila samhället.

Den vänliga civila jätten måste ges fullt erkännande och behandlas med aktning och respekt, rent av med ömhet och kärlek.

3. Den kommunala utmaningen

"Både-och" hittar vi - eller borde hitta - i kommunerna. Kommunen ska finnas mitt emellan det offentliga och det civila samhället. Det är faktiskt själva den kommunala idén, uttryckt redan i 1862 års kommunalförordningar: kommunen är offentlig (ytterst statligt styrd) förvaltning men också lokal demokrati, civilt samhälle; medborgarna sköter genom den kommunala gemenskapen sina egna kollektiva angelägenheter.

Men den stora välfärdsexpansionen slukade också kommunerna. Vi har nationella servicesystem som skapades i huvudsak på 70-talet. Den storsvenska barnomsorgen växer snabbt fram, vi får de mycket ambitiösa socialtjänst- och sjukvårdslagarna. Samhället vill allt gott, har ansvar för allt och allt ska packas in.

Fram växer stora organisatoriska, kulturella och professionella offentliga helheter, som tar hand om alla behov inom en sektor och som inom sig försöker klara ut de konflikter som uppstår genom de många och delvis motstridiga målen och ambitionerna.

Det blir dyrt och verksamheterna blir svåra att organisera, styra och värdera. Det tydligaste exemplet är barnomsorgen med sin märkliga förening av pedagogik och omsorg. Kommunernas huvudsakliga uppgift blir att härbärgera dessa etablissemang och förse dem med mycket pengar.

Till detta är vi tillvanda. Lösningarna har etablerats och införlivats (i ryggmärgen kan man ibland tycka). Ingen prövar längre några tankar om att medborgarnas behov skulle kunna tillgodoses på något annat sätt. Behöver man barnomsorg (i en allmän mening) efterfrågar man "dagis" och det är också vad kommunen självklart ställer upp med.

Den alternativa kommunala hållningen vore att på nytt ställa frågorna om invånarnas behov och hur de enklast, bäst och billigast kan tillgodoses. Istället för att bedriva "äldreomsorg" och idissla den kommunala hemtjänstens inre problem börjar vi diskutera vilka konkreta behov pensionärerna i kommunen har - och vi blir inte förskräckta om vi kommer fram till lösningar som ligger utanför den etablerade kulturen.

Det är en avgörande skillnad mellan att å ena sidan administrera de stora servicesektorerna enligt lag, statliga anvisningar och professionella ambitioner, och å den andra att ge invånarna i den egna kommunen den konkreta service de behöver i lokalt bestämda former.

Att utan skygglappar söka konkreta lösningar på verkliga problem är den klassiska kommunala hållningen, vilken kommunalpolitikerna själva brukar framhålla i högtidliga sammanhang och med stolthet kontrastera mot det som pågår i den statliga och rikspolitiska sfären.

"Tyvärr", tillägger de sedan, "tyvärr hindras vi av de statliga regleringarna. Vi får inte göra egna saker, staten stiftar lagar, ämbetsverken lägger sig i och förvaltningsdomstolarna ändrar våra beslut".

Så har kommunalpolitiker alltid sagt - oberoende av hur styrningen faktiskt sett ut. Misstanken att detta ofta sägs därför att man vill dölja den egna passiviteten ligger nära till hands.

Det kan också handla om att politikerna är okunniga om det faktiska rättsläget; att läsa författningar och cirkulär är inte någon favoritsysselsättning hos våra förtroendevalda och de i kommunerna som faktiskt läser de statliga texterna har sällan inställningen att det är bra med eget tänkande och lokala initiativ.

Den direkt bindande statliga styrningen av kommunerna är idag liten (det viktigaste undantaget är rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen) men det finns en stark politisk, kulturell, professionell, byråkratisk press, som nog kan kännas överväldigande.

Men den kommunalman som vill syssla med det viktiga, själva servicen, löper knappast några risker. Han kommer inte att släpas inför rätta därför att kommunen inte följer socialstyrelsens daghemspedagogiska anvisningar.

Politikerna har ett stort och viktigt val att göra när det gäller synen på den statliga överheten och hur välfärden ska utformas i den egna kommunen. Kommunen k a n formulera sin egen serviceupppgift.

En första oundgänglig kommunal operation är att sprätta upp de stora 70-talskonglomeraten. Vi måste ha entydiga verksamheter som svarar mot konkreta behov hos invånarna. Exempelvis bör vi skilja mellan egentlig vård och bostadsservice till de äldre.

Barnomsorgen kan med stor fördel upplösas i tillsyn av barn respektive riktig förskola. Grundskolan ska undervisa och inte splittra tankar och resurser på att vakta barn på deras fritid (och till och med ha fritidspedagoger som skolledare).

4. Gränszonen

Vi behöver en bred gränszon mellan offentligt och civilt, möjligheter att kombinera offentlig service med privata lösningar. Inom barnomsorg och äldreservice kan medborgarna erbjudas fasta servicealternativ som prissätts så att det blir attraktivt att välja produktionslösningar som är billiga för kommunen. Konsumenten får en reell valfrihet och kommunen kan ransonera på ett milt och smidigt sätt.

Parallellt med den stora serviceexpansionen har den kommunala organisationen utvecklats i en olycklig riktning. Från kommunsammanläggningarna i början på 70-talet har kommunerna utsatts eller utsatt sig för en lång rad administrativa förändringar som lagrats på varandra och vars främsta resultat är en stor mellanbyråkrati. Den administration som vi måste ha mellan politik och utgående service har blivit mål och mening.

En egen kommunal serviceutveckling kräver ett nytt eller möjligen ett nygammalt perspektiv på den kommunala organisationen. Vi måste ta oss ur mellanadministrationens tyranni och lägga tyngdpunkterna på de primära och effektiva organisatoriska nivåerna, dvs hela kommunen och fältnivån.

Uppgiften är att förena den stora organisationens ansvar, överblick och resurser med den lilla serviceenhetens nära kontakt med verkligheten.

Om den lokala politiken börjar ägna sig åt servicens konkreta utformning blir det naturligt med mindre och verksamhetsnära kommunala nämnder i stället för de breda mastodonter som idag blivit mode.

Vi kommer då också att få andra slag av ärenden, det blir intressant att vara kommunalpolitiker. Om politikerna sysslar med viktiga frågor blir medborgarna också intresserade - och vi kan få uppleva en renässans för den lokala demokratin.