Får en lantis lägga sig i diskussionen om den stora kommunala organisationsförändringen i Stockholm? Den som ska föra samman de "mjuka" verksamheterna under 20-25 stadsdelsnämnder och uträtta så mycket gott för den kommunala servicen, ekonomin och demokratin.

Det finns en massiv erfarenhet från ett par decenniers experimenterande med detta slag av organisation i svenska kommuner. I den omfångsrika dokumentationen (även i den från Stockholms egna försök) är det svårt att hitta några som helst säkerställda positiva effekter. Ett genomgående drag är dock att konsumenterna av den kommunala servicen, medborgarna i allmänhet och ofta även personalen på fältet inte märkt någon skillnad - om de nu ens vet om att de lever med denna kommunala närhetsorganisation. De positiva upplevelser som redovisas brukar vara begränsade till de direkt engagerade politikerna och tjänstemännen.

Det är uppenbarligen en fråga om perspektiv. Uppifrån och inifrån - i stadshusperspektivet - ser stadsdelsorganisation ut som decentralisering och demokratisering; avståndet till medborgarna och serviceverkligheten minskar, man etablerar en lokal, demokratisk och effektiv beslutsnivå. Nedifrån och utifrån - i det perspektiv som är naturligt för fältpersonal och kommunalpolitiskt oskyldiga medborgare - ser man hur den politiskt-administrativa apparaten delar sig på ett nytt sätt; överheten sorterar om i sin egen verklighet och det är inget som förändrar något väsentligt.

Medborgarperspektivet bör förstås vara överordnat. En barnfamilj har behov av barnomsorg och skola i närområdet och det är viktigt att barnen behandlas väl på den egna barnstugan och att skolan, som barnen går i, ger god undervisning. Föräldrarna har också intressen i den allmänna barnomsorgs- och skolpolitiken i staden - som konsumenter för egen del och som medborgare med engagemang i samhällets utveckling. Men däremellan? Kan man verkligen föreställa sig att barnfamiljerna på Kungsholmen har andra intressen och behov än de som bor i Vällingby eller i Farsta eller ... ? Finns det någon som helst mening eller rimlighet i att det i Stockholm ska drivas 20 eller 25 olika slag av barnomsorg, undervisning, äldrevård?

De svenska kommunerna har under de senaste 20-25 åren undergått en byråkratiseringsprocess, vi har fått en stark tillväxt av mellanadministrationen. Värst drabbade är de större kommunerna, vilka inte bara lyckats undgå att utnyttja sina storleksfördelar utan tvärtom har högre administrationskostnader per invånare än mindre kommuner.

Detta är mycket allvarligt, även bortsett från kostnadssidan. Vi håller på att tappa själva den kommunala idén; vad en kommun är och vad den är till för. Medborgarna väljer en representation för hela kommunen och de betalar skatt till hela kommunen. De kan förväntas ha anspråk på att kommunen också tar ansvar för och gör bestämningar kring servicen: kommunen kan inte degraderas till en instans som bara delar ut pengar.

Kommunen är en ofrånkomlig, naturlig och stark organisatorisk nivå och det viktiga är inte hur dess politiska och administrativa organ konstrueras utan att kommunen som enhet och helhet hävdas.

Den andra ofrånkomliga, naturliga och starka nivån är förstås fältnivån där den kommunala servicen möter medborgarna och där skattemedlen förbrukas. Geografiskt och socialt handlar det om det lilla bostadsområdet och organisatoriskt om barnstugan. skolan, hemvårdsgruppen. Det är i det sammanhanget som servicen kan anpassas till medborgarnas behov och de kommunala resurserna användas samordnat och flexibelt. (Dvs om man nu inte gjort självständiga resultatenheter eller rent av aktiebolag av de små serviceenheterna och sagt å dem, att de ska leka marknad och konkurrera inbördes.)

Mellan dessa primära nivåer har byråkratiutvecklingen skett. Det som kan vara nödvändigt för förbindelsen mellan den demokratiska styrande kommunen och den konkreta servicen har blivit mål och mening. Mellanadministrationen tar över och utvecklar ett eget rikt inre liv.

Stockholm är dock utredningsmässigt i den utomordentliga situationen att den planerade organisationen faktiskt i huvudsak redan existerar och den kan alltså studeras "live". Barnomsorg, äldreomsorg och individ- och familjeomsorg - verksamheter för 11 miljarder - sköts redan idag av 17 lokala nämnder och förvaltningar. Det som tillkommer är grundskolan och lite fritids- och kulturverksamhet, ungefär fyra miljarder av verksamhet. Nämnderna får byta prefixet "social" till "stadsdel", de blir något fler och distriktsförvaltningarna utökas med en grundskolebyrå.

Lantisen läser med skräckblandad förtjusning i Stockholms utmärkta kommunalkalender om denna organisation. Elementet av skräck infinner sig vid betraktandet av den välfödda och väl förgrenade byråkratin i 17-faldig, snart alltså 20- eller 25-faldig upplaga. Tankarna leds till den process, förökning genom delning, som är känd från den lägre biologin, men som omsatt på kommunal organisation utgör ett byråkratiskt snilledrag: delarna antar snabbt samma utseende och egenskaper som den helhet från vilken de avskilts. Det kan omöjligen vara en lösning. Det är nog själva problemet.

Förtjusningen kommer sig förstås av det goda argument som denna organisation (och motsvarigheterna i Göteborg och Malmö) utgör, när vi i landsorten ska slåss med storstäderna om de statliga håvorna.