1. När pastorn börjar sin predikan i den treenige gudens namn - på vilken grund vilar då detta hans uttryck? 
Svar: Det vilar inte på Kristus, ty han erkänner bara en enda Gud, sägande: "Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3). Inte på Guds lag, ty där säger Israels Gud: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" (2 Mos 20:3). 

2. På vilken grund vilar patorns förkunnelse om den odödliga själens frälsning - på Bibelns eller på solgudalärans grund?  
Svar: Bibeln vet inte om några okroppsliga och odödliga själar, ty när Gud där talar om själar, så säger han att den själ som syndar skall dö (Hes 18:4, äldre övers.), och vidare: "Böjen edra öron hit och kommen till mig; hören, så får eder själ leva" (Jes 55:3). 
Kristi lära om odödligheten grundar sig på uppståndelsen från de döda och förvandlingen som därmed förbinds. Kristus själv är föregångaren, och såsom han gjordes odödlig, så görs hans troende efterföljare odödliga. Att han verkligen dog på korset betvivlas inte, men så kommer den baalistiska inkarnationsläran och inblandas i uppfattningen om hans liv och död. Han dog, men han levde likväl, liksom Baal! Det var uppståndelsen och nyfödelsen genom Anden som gjorde Kristus, vår föregångare, odödlig. Detta bekräftar Paulus på samma gång som han visar hur trons barn görs odödliga. Han säger: "Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande genom sin Ande, som bor i eder" (Rom 8:11). 
Hur detta skall ske säger han i Filipperbrevet 3:20, 21: "Vi åter hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta vi ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare, vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver lik hans härlighetskropp - genom den kraft, varmed han ock kan underlägga sig allt". Läran om själens odödlighet har följande grund: Inkarnationsläran ledde till tanken att alla människor var i besittning av en odödlig inre varelse med tankeförmåga, som använde kroppen som ett redskap för utförandet av sina andliga egenskaper. Braminerna, en sekt som levde under tiden mellan Abraham och Moses, trodde att deras gud Brahma, som de kallade honom, var en stor okroppslig ande, och då han hade skapat himmel och jord fördelade han sig i myriader smådelar. Dessa kallades odödliga själar och andar, vilka svävade i luften, men passade på vid avlelsen och ingick i moderlivet för att ikläda sig kött och blod. Denna lärouppfattning spreds till alla hedniska släkten. Buddha, som ännu dyrkas som en gud av vissa i Indiens och Asiens befolkning, drev följande lära: "Jag är en ande som lever i en kropp. Jag är inte kroppen, ty den men jag dör aldrig. När kroppen faller lever och fortgår jag likväl" etc. Att hedningarna, som inte hade Bibelns lära att upplysa och leda sig, hade en sådan uppfattning kan man inte förundra sig över, men att de som kallar sig kristna och menar sig tro på Kristus, kan tro och hålla fast i en sådan mot Den heliga skrift stridande lärouppfattning, det är minst sagt både hemskt och syndfullt. Här gör sig frågan gällande: Är det lögn vad Bibeln lär om Kristus, nämligen att han är det eviga livet och att den som har Sonen, han har livet? Det vill säga att densamme genom tron på Sonen, som Gud sänt i världen för att odödliggöra människan, har mottagit honom så, att hans löfte om evigt liv eller odödlighet är införlivat med densamme. Han lever då redan i hopp och tro under intrycket av att Kristus slutligen skall frälsa honom från döden och göra hans kropp odödlig. Den som har odödlighet i sig själv behöver ju inte Kristus som det eviga livet. Så frågar vi: På vilket sätt förverkligar Kristus löftet om evigt liv? På det svarar han själv: "Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig. Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen" (Joh 6:38-40).  
Kristus är uppståndelsen och livet, och liksom Gud uppväckte och förevigade honom, så skall Kristus göra med  dem som här i tiden genom hans lära i tron förbundit sig med honom. Uppståndelsen är det eviga livets eller odödlighetens grundval. Den som tror sig ha odödlighet i den "inneboende själen" ser framåt till döden som förlossaren, men inte till Kristus såsom frälsaren från döden. När uppståndelsen sker får den människan nog inse och erfara, att hon har trott på lögn i stället för sanning.  

3. På vilen grund vilar pastorns perdikan om at himmelriket är beläget ovan skyn? 
Svar: Hans uppfattning om himmelriket utgör en fortsättning av den kaldeiska solkultläran. Solgudarna, eller baalerna som de kallas i Hosea 2:17, troddes ha grundlagt ett himmelriket ovan skyn, solriket, och de kaldeiska prästerna förkunnade för folket ett evangelium om detta himmelriket och att döden utgjorde ingångsporten till detta den odödliga själens rike.   
I Kristi lära om himmelriket finner vi en direkt motsättning till ovannämnda tolkning. Grundtonen i hans evangelium var: "Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring och tron evangelium" (Mark 1:15). Profeterna hade förutsagt tiden för Herrens dagens inträdande och att Guds rike då skulle upprättas på jorden. Därför framträdde Sonen, förverkligaren av löftena, som evangeliets riksförkunnare och kallade folket uppmärksamhet till att tiden var fullbordad och att evangeliet förkunnelse om himmelriket var för handen. Hemligheten som förbinder sig med Herrens dag och som förorsakat en sådan avvikelse från Kristi lära om himmelriket, ligger däri att denna dag, den nya förbundets skapelsedag, genom Kristi korsfästelse delades i två halvdelar, vardera bestående av 3 1/2 år. Den består nämligen av en sjuåriga vecka. Genom rikskonungens korsfästelse avbröts riksverket, och hedningarnas avmätta tider inträdde mellan de två halvdelarna av Herrens stora dag. Med dessa hedningarnas tider sammanhänger hedningarnas religiösa rikslära, som följt släkterna ifrån det babyloniska riket, nämligen de baalistiska uppfattningarna om människans själ odödlighet och himmelriket ovan skyn. Dessa läror ingick också i den romerska riksläran, som kejsar Konstantin på den stora konferensen i Nicea år 325 e.Kr. antog som statsreligion och som vidare stadfästes och spreds av den katolska kyrkan. På så sätt har samma lära uppkom i förbindelse med baalerna fortsatt och är ännu i vår tid den väsentliga religionsläran. Att Kristus varken lärde eller erkänner den avgör hans egna ord. Han säger i Johannes 3: "Tron I icke, när jag har talat till eder om jordiska ting, huru skolen I då tro, om jag talar till eder om himmelska ting? Och ingen har farit upp i himmelen utom den som for ned från himmelen, Människosonen, som är i himmelen" (äldre övers.). Himmelen var öppen över Människosonen, enligt Matteus 3:16, 17 och Johannes 1:51. Gud talade till honom direkt från himmelen, och änglarna tjänade honom. Till lärjungarna sade han: "Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma', detsamma säger jag nu ock till eder" (Joh 13:33). Där säger ju direkt till dem att de inte skulle komma till himmelen, dit han själv for. Det är vanligt att prästen, till tröst för dem som genom döden förlorat någon familjemedlem, säger att densamme är hemma däruppe hos Gud, där den får skåda Guds härlighet samt njuta av den obeskrivliga glädje som utgår från Guds härliga tron. Detta låter vackert, men man må här fråga: På vilken grund vilar denna trosuppfattning? Inte på Kristus, ty vittnesbördet om honom är: "Ingen har någonsin sett Gud (såsom han är i sin härlighet); den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort, vad Gud är" (Joh 1:18). Inte heller Paulus har nångon sådan trosgrund, ty han säger att Gud "Bor i ett ljus, dit ingen kan komma, han som ingen människa har sett eller kan se" (1 Tim 6:16). Bara detta visar att det är den babelska trosgrunden, som behärskar dem som framställer de döda som "hemgångna" och i åtnjutande av himmelens glädje. I Kristi lära är uppståndelsen och förvandlingen - "när detta förgängliga har iklärr sig oförgänglighet och detta dödliga har iklätt sig odödlighet" 81 Kor 15:53, 54) - framställda som de akter, genom vilka vi kommer i åtnjutande av Guds härlighet. Vidare vittnar ju Den heliga skrift, både Gamla och Nya testamentet, om att Kristus skall upprätta himmelriket på jorden, och det är därför han kommer igen. Hans andra uppenbarelse förbinds med uppståndelsen, och det var mot detta mål både Jesus och hans apostlar riktade de troendes tro och hopp. Petrus visar sina trobröder att deras arv är förvarat i himmelen, d.v.s. det är oåtkomligt för fienderna, som i sin fiendskap mot sanningen säkert skulle förstöra det om de kunde, och så tillägger han:  
"I som med Guds makr bliven genom tro bevarade till en frälsning, som är beredd för att uppenbaras i den yttersta tiden. Därför mån I fröjda eder, om I ock nu en liten tid, där så måste ske, liden bedrövelse under allahanda prövningar, fär att, om eder tro håller provet - vilket är mycket mer värt än guldet, som förgås, men som dock genom eld bliver beprövat - detta må befinnas lända eder till pris, härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse" (1 Petr 1:5-7). Angående frälsningen säger han: "Omgjorden därför edert sinnes länder och varen nyktra; och sätten med full tillit edert hopp till den nåd, som bjudes eder i och med Jesu Kristi uppenbarelse" (vers 13). Vore prästen andligt nykter och fri från solgudaläran, så kunde han ju inte, gentemot Kristi och apostlarnas lära, förkunna det babelska evangeliet om att himmelriket är beläget ovan skyn och rikta människornas troblick dit. Han skulle ju då inse att han slutligen nlottas som en lögnare, som kränkt både Gud och hans sändebud. är det inte Antiktists röst? Kristi lära om himmelriket finner bi i bönen han lärde sina lärjungar bejda: "Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden." Låt ditt rike komma, så att din vilja må ske på jorden såsom i himmelen. Detta stämmer överens med hans ord om att tiden är fullbordad och Guds rike är nära. Att förvända detta för att få det att betyda att Guds rike är däruppe ovan skyn, fordrar samma tolkningssätt som ormen använde i kunskapsträdet.  

4. På vilen grund vilar de kyrkliga organisationerna med sina av människohänder byggda tempel? Har Kristus genom ord eller exempel lagt en sådan grund? Vi frågar vidare: Varför sade Kristus om Jerusalems tempel, som var byggt på Guds befallning, att det skulle rivas ned så att inte en sten skulle ligga kvar på en annan? Vilken mening låg i detta? Jesus själv besvarar frågan: "Jesus svarade och sade till dem: 'Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.' Då sade judarna: 'I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?' Men det var om sin kropps tempel, som han talade. Sedan, när han hade uppstått från de döda. kommo hans lärjungar ihåg, att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och  det ord, som Jesus hade sagt" (Joh 2:19-22). Den materiella hushållningstiden var förbi och himmelrikets tid hade kommit. Denna hade en förberedelseperiod förbunden med sig, då det himmelska templet, som skulle bereda de troende för Guds rikes verkliga  (forsätter sida)

5. Pastron predikar om fadershuset ovan skyn där kamrar är tillredda att ta emot de odödliga själarna, som genom döden skiljs från sina kroppar. På vilken grund vilar en sådan förkunnelse - på Kristi lära eller på solgudaläran om ett himmelrike ovan skyn? 
Svar: Det faderhus Kristus talade om till sina lärjungar var inte beläget ovan skyn. Han själv var ju förste Sonen i detta hus, och vi läser om det i Hebreerbrevet 3:4-6. Där står: "Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. Och väl var Moses 'trogen i hela hans hus' såsom 'tjänare', till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; men Kristus var trogen såsom 'son', en son, satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet." Kristus såsom Son över hans (Faderns) hus; och hans hus är vi. De troende och på Guds ords grund uppbyggda utgör det fadershus, som både Kristus och de övriga barnen är födda och fostrade i. Detta hus är detsamma som aposteln kallar "Guds boning i Anden" (Ef 2:22) och "den levande Gudens tempel" (2 Kor 6:16). 
Detta byggs på jorden och inte ovan skyn. I Johannes 14:2, 3, där vi läser om att Kristus talar till lärjungarna om fadershuset, säger han inte att han skall hämta dem dit upp, utan "så skall jag dock komma igen och taga eder till mig". När han kommer tillbaka är han väl inte ovan skyn, han kommer ju till jorden då. Det står inte heller att han åter far till himmelen. Petrus säger i Apostlaggärningaarna 3:20, 21, att himmelen måste uppta honom "intill de tider, då allt skall bliva upprättat igen". Det är ju på jorden en sådan återupprättelse sker och Biblen vet inte om flera än två Kristi ankomster. För att få rum för den baalistiska uppfattningen tar man bort och lägger till som det passar. Det blir farliga följder! Uttrycket i 1 tessalonikerbrevet 4:17 om att bortryckas i skyar till Herrens möte i luften används som stöd för himlafärden. Men det står bara att de möter Herren i luften. Mötet med Herren sker i luften, och sedan? Han kommer ju då för att upprätta riket, för att återställa det vi har förlorat genom syndafallet - riket och evigt liv. Meningrn som ligger i orden "jag går bort för att bereda eder rum", antyder ju att han gick bort från fadershuset för att bereda tidsrum för fortsättningen av evangeliets predikan. Trosbyggnaden skulle ge rum åt trons barn även för kommande släkten och framåt tills han kommer. Det går inte "jag går hem", utan "jag går bort". Människosonen (Ben Adam), liksom Adam, tillhör jorden, och det är hans rike som skall upprättas där och inte i himmelen. När han kommer igen medför han nycklarna till döden och graven, och då framkallar han sina medarvingar till riket. Se Johannes 5:28, 29. Pastorns predikan om "kamrar ovan skyn" grundar sig helt enkelt på solgudaläran, nedärvd från Baalriket, och leder till baaldyrkan i stället för till Kristus. Den förblindar folket så att de varken ser eller kan ingå i Guds rike. Detta rike, som Kristus återkommer för att upprätta på jorden, består under dröjningstiden av löftena. Den som förstår och tror dessa löften, densamme både ser och ingår i Guds rike, som slutigen genom Kristi återkomst och uppståndelseakten omfattar både levande och döda, som behärskats av löftena och tron. När fåraheden David givk i striden mot den pansrade krigaren Goljat letade hab fram ur bäcken fem släta stenar för sin slunga. På samma sätt har vi nu gjort för att gå i striden mot den store, mäktige och väl bepansrade kristnade jätten, som förkunnar solgudarnas lära i Kristi namn. Tiden kommer att utvisa vem som i denna stid blir den segrande. 
Särtryck ur häftet "Morgonstjärnan" av Charles Lee.