Här presenteras ett urval av svenska och utländska protester mot NATOs agerande i Jugoslavien
Den australiske journalisten John Pilger, världsberömd för att ha
avslöjat Pol Pots terror, är skarpt fördömande mot USA i Aftonbladet på lördagen:
Historiens mäktigaste och hungrigaste stormakt kommer inte att låta hejda sig av
någonting i sin strävan att säkra sitt herravälde. Bombningarna har ingenting att
göra med en humanitär omsorg om det lidande folket i Kosovo. Tvärtom. I dag bombar Nato
- eller Washington med andra ord - Serbien därför att Milosevicregimen - liksom Saddam
Hussein 1990 - har blivit för stursk.
Sverige måste ta avstånd från blodbadet
Ledande politiker hävdar nu att Nato tvingas till bombningar för att rädda
människoliv. Cynismen är chockerande. I själva verket kommer följden av bombningarna
att bli ett blodbad både i Serbien och i Kosovo. Omvärlden har inte ens försökt lösa
krisen. USA har fungerat som UCK-gerillans allierade, och "fredsavtalet" i
Rambouillet var i realiteten oacceptabelt för serberna. Det borde vara självklart för
Sveriges regering att ta avstånd både från bombningarna och från avtalet. Det skriver
Balkanexperten Kjell Magnusson.
"Sverige måste ta avstånd från blodbadet"
Effekterna av Natos bombningar kommer att få våldet i Bosnien att blekna, skriver
Balkanexpert.
Att bomba Serbien utan FN:s medgivande innebär en militär aggression som strider mot
folkrätten. Detta allvarliga steg motiveras med en retorisk fråga: Kan man verkligen
tolerera att en europeisk stat använder stridsvagnar och artilleri mot den egna
befolkningen, tvingar människor på flykt, bränner deras hem och dödar oskyldiga
civila?
Ställs frågan så tycks svaret givet. Den självklara motfrågan är emellertid om detta
är en uttömmande beskrivning av det som händer i och kring Kosovo.
Sedan flera år tillbaka pågår ett gerillakrig. Det startades av Kosovos befrielsearmé
(UCK) när det efter Daytonavtalet stod klart att Kosovo inte kunde räkna med
självständighet. Gerillans uttalade målsättning är att befria albanskdominerade
områden i Makedonien, Montenegro och Serbien samt förena dessa med Albanien. Därmed
skulle den historiska orättvisa som drabbade albanerna 1913 rättas till.
Gerillan har konsekvent arbetat för sitt mål genom 1) terrorhandlingar mot albanska och
serbiska civila; 2) angrepp mot polispatruller, officiella institutioner, serbiska
flyktingläger och militär personal; 3) användande av civilbefolkningen som buffert.
Det yttersta syftet har varit att provocera serberna till handlingar som framkallar en
skarp internationell reaktion, helst en militär intervention som kan ge kosovoalbanerna
den stat de för närvarande inte kan etablera av egen kraft. Det bör påpekas att detta
är ett helt rationellt handlande från gerillans sida. Den har mycket skickligt utnyttjat
situationen och använt sig av de militära, politiska, massmediala och diplomatiska medel
som står till buds.
Det finns inget försvar för de massakrer serbiska styrkor gjort sig skyldiga till i
Kosovo. Även om gerillabaserna ligger i byarna är det omöjligt att rättfärdiga att
civila eller tillfångatagna gerillasoldater dödas med berått mod, vilket skett vid
flera tillfällen. Det borde emellertid vara lika omöjligt att ursäkta de mord på
civila som gerillan begått, planmässigt och i stor omfattning. Normalt sett har en stat
rätt att försvara sig mot den typen av angrepp.
Omvärlden har upprörts av serbiska offensiver men blundat för att dessa i många fall
varit ett svar på gerillaattacker. Som Timothy Garton Ash påpekade i sin berömda
artikel i New York Review of Books (januari 1999) är det gerillan som har initiativet,
det är UCK som bestämmer om det ska råda krig eller fred.
Man kan tillägga att det trots allt inte förekom militära kampanjer i Kosovo innan
gerillan hade påbörjat sin aktivitet. (Enligt Amnesty International dödades under åren
1995-1997 14 albaner i Kosovo, antingen under "oklara omständigheter" eller i
samband med arrestering. Under samma tid ledde gerillaattacker till att 28 personer
förlorade livet. 22 av offren var civila och av dessa var 15 albaner.) I försöken att
komma till rätta med situationen har omvärlden utsatt Milosevicregimen för hårda
påtryckningar samtidigt som man förklarat att det inte kan bli tal om självständighet
för Kosovos del. Man har däremot inte gjort några som helst ansträngningar att stoppa
UCK:s aktivitet.
Det naturliga hade varit att skära av gerillans förbindelseleder, se till att Albanien
upphörde med sitt stöd, samt blockera gerillans ekonomiska resurser i Västeuropa. En
sådan politik skulle ha inneburit att den militära aktiviteten i området minskade och
framför allt skulle påtryckningarna mot Serbien ha haft en oavvislig moralisk tyngd.
USA har dock kategoriskt vägrat att medverka till en sådan lösning. I stället
framtvingade man under bombhot i oktober 1998 överenskommelsen mellan Milosevic och
Holbrooke, vilken innebar att jugoslaviska säkerhetsstyrkor drogs bort från Kosovo
respektive återvände till kasernerna. Sedan detta skett återtog gerillan de områden
den förlorat under sommaren 1998 och fortsatte sina attacker både i Kosovo och vid
gränsen mellan Jugoslavien och Albanien.
Efter händelsen i Racak ställer omvärlden ett ultimatum till "båda parter".
Om man inte skriver under den fredsöverenskommelse som USA utarbetat kommer Nato att
bomba Serbien.
Det ovanliga i denna förhandlingsuppläggning är uppenbart för var och en. Hur kan man
lösa en konflikt om man hotar den ena parten med just de sanktioner som den andra parten
hela tiden har krävt och aktivt försökt framkalla?
Sammanbrottet i Rambouillet har följts av oroväckande och motbjudande manipulationer av
den allmänna opinionen i syfte att rättfärdiga flygattackerna. Den serbiska sidans
vägran att skriva under framställs som en oresonlig obstruktion av vad EU:s
utrikesministrar kallar ett "balanserat avtal". Den kosovoalbanska underskriften
beskrivs däremot som en stor eftergift: man har ju avstått från självständigheten och
endast uppnått "ökat självstyre", respektive "autonomi".
För den som tar del av avtalstexten framstår denna beskrivning som djupt ohederlig. Den
så kallade fredsöverenskommelsen innebär utan några som helst tvivel att Jugoslavien
omedelbart förlorar kontrollen över Kosovo och efter tre år förbinder sig att medverka
till en "slutlig lösning" som bygger på "folkets vilja".
Ingenstans i avtalstexten preciseras Kosovos status i förhållande till den jugoslaviska
federationen eller republiken Serbien. Inte heller sägs att Kosovo är en del av
Jugoslavien. Visserligen finns på ett par ställen formuleringar om hänsyn till
Jugoslaviens och Serbiens territoriella integritet, men med tanke på texten i dess helhet
saknar detta betydelse. En anmärkningsvärd detalj är för övrigt att
Förbundsrepubliken Jugoslavien, Republiken Serbien, samt Kosovo står som undertecknare,
vilket innebär att Kosovo redan befinner sig utanför den jugoslaviska statsbildningen.
Illavarslande är vidare det otillräckliga skyddet av den serbiska minoriteten och andra
folkgrupper. På samma sätt som i Daytonavtalet har amerikanerna glömt bort
språkfrågan. I Kosovos fall borde det vara naturligt att göra provinsen tvåspråkig
enligt finländsk modell. Detta strider emellertid mot idén om Kosovo som en albansk
statsbildning och de konstitutionella mekanismerna innebär generellt att den albanska
parlamentsmajoriteten förhållandevis lätt kan driva fram lösningar som inte
tillgodoser kosovo- serbernas intressen. Visserligen har "de nationella
gemenskaperna" enligt avtalstexten rätt till skydd av kultur och språk, men
skrivningarna här påminner snarast om de rättigheter som tillkommer invandrargrupper i
USA.
Man kan fortsätta på punkt efter punkt och måste tyvärr konstatera att det rör sig om
ett illa underbyggt hafsverk som inte ens försöker lösa denna svåra konflikt. De
föränd-ringar i texten som gjordes i slutet av februari gynnar dessutom ensidigt
albanska intressen.
Avtalet har till yttermera visso inte varit föremål för diskussion, eftersom albanerna
vägrade sitta vid samma förhandlingsbord som serberna. Det är uppenbart att ingen
regering skulle underteckna ett sådant dokument, och det märkliga i sammanhanget är att
europeiska politiker har ställt sig bakom texten. Den enda rimliga förklaringen måste
vara att de inte läst den.
Genom att lösgöra ett minoritetsdominerat territorium från en suverän stat skapar
omvärlden ett prejudikat som kan får mycket långtgående konsekvenser. Visserligen
utgör albanerna 80-90 procent av befolkningen i Kosovo, men de uppgår till endast 17
procent av Serbiens invånare.
Vilka implikationer har detta för Makedonien? Om man utgår från de etniska kriterier
som nu tillämpats i Kosovo är de albanska anspråken på Makedonien ännu mer
berättigade, eftersom albanernas andel av befolkningen där är avsevärt större än i
Serbien.
Framför allt strider avtalet mot de principer som legat till grund för en lösning av
konflikten i Bosnien: De före detta jugoslaviska republikernas gränser får inte
ifrågasättas. Strävanden att integrera serbiska och kroatiska områden i gemensamma
statsbildningar har betraktats som både illegitima och ogenomförbara.
Detta tycks man ha glömt och driver nu med hjälp av bombningar fram en lösning som
innebär att man i konsekvensens namn knappast kan motsätta sig en delning av Bosnien och
Makedonien.
Det är sant att de serbiska förhandlarna envist hållit fast vid den kulturella autonomi
som finns i den nuvarande serbiska konstitutionen. Ett argument mot Belgrad skulle i den
situationen kunna ha varit att man måste ge albanerna samma rättigheter som serberna i
Bosnien har fått genom Daytonavtalet. Det argumentet går inte längre att använda
eftersom man brutit mot Daytonavtalets principer.
USA har i praktiken uppträtt som gerillans allierade, vilket framgick med all önskvärd
tydlighet av Madeleine Albrights märkliga uttalanden efter de första samtalen i
Rambouillet. Hon uppmanade kosovoalbanerna att skriva under "så att situationen
åter kan bli svart och vit". Om de vägrade skulle USA inte längre "ge sitt
stöd", utan strypa tillförseln av vapen.
Vad detta innebär i klartext är för det första att man formulerat ett avtal som i
realiteten var oacceptabelt för serberna, samt för det andra att USA kunde ha ingripit
mot gerillan om man velat.
Ledande politiker framhåller nu att man tvingas till bombningar för att rädda
människoliv. Cynismen i resonemanget är chockerande. Den enda möjliga militära
lösningen vore att gå in med marktrupper och avväpna både gerillan och den
jugoslaviska armén.
Eftersom USA motsätter sig detta bygger taktiken på att Milosevic ger vika. Om han trots
allt vägrar att skriva under, tvingas Nato till bombningar i en omfattning som kommer att
leda till enorma materiella skador och civila dödsoffer i Serbien. Effekterna i Kosovo
kommer däremot åtminstone inledningsvis att bli ringa. I stället lämnar man fältet
fritt för ett blodbad som kommer att få våldet i Bosnien att blekna.
Det borde vara självklart för Sveriges regering att ta avstånd både från bombningarna
och avtalet i Rambouillet. Det är upprörande att Europa ska dras in i en situation med
oöverskådliga följder för att rädda USA:s och Natos "trovärdighet".
KJELL MAGNUSSON
26/3 1999 DN
USA:s före detta utrikesminister Henry Kissinger, som hade stor tyngd under president
Richard Nixon, är också bekymrad, men av andra skäl:
Jag har inte känt sådan oro över någon amerikansk militär aktion sedan jag lämnade
administrationen. Vi har ingen skiljelinje, inget klart resultat i sikte, säger han i
brittiska Daily Telegraph.
Var faller ”freds-bomberna” härnäst?
Jag lämnade Sarajevo i onsdags med ett av de få flyg som inte ställts in på grund av
Natos bombhot mot Kosovo. I några dagar har jag diskuterat krig och fred i före detta
Jugoslavien med folk som varit med om det mesta. Många av dem jub-lar nog nu, de anser
att Natoattacker är enda hoppet mot Milosevics nationalfascistiska terrorpolitik. Men i
Tuzlaregionen, särskilt i den lilla staden Lipnica några kilometer utanför, var
tongångarna annorlunda. I Tuzlaområdet har man hållit ihop över de etniska gränserna
bättre än på andra håll i Bosnien. I Lipnica håller man på att bygga ett
Solidaritetshus med stöd av den svenska organisationen Ship to Bosnia för att
manifestera sammanhållningen mellan serber, kroater och muslimska bosnier. Jag
övernattade tillsammans med min fru hemma hos ordföranden i byrådet, den före detta
gruvarbetaren Ramiz Muric. På väggen hängde en bild av Tito, och de fem böckerna på
bokhyllan handlade om Jugoslaviens historia och partisankriget mot nazisterna i
Tuzlaregionen, som Ramiz far deltog och stupade i.
Tillbaka i Bryssel i går morse träffar jag Rada Gavrilovic, född och uppvuxen i Tuzla,
som arbetar för en fredsorganisation i rummet intill mitt. Hon är helt emot
bombningarna. De löser inga problem, skapar bara nya, säger hon.
Så är det naturligtvis. Vad är det för ett samhälle de som nu jublar vill skapa? När
jag sa till Ramiz Muric att jag anser Milosevic vara en fascistisk folkmördare som måste
stoppas svarade han med ett utropa: Javisst, men Tudjman och Izetbegovic är inte bättre!
Det finns etniska utrensare, faktiska eller potentiella, på alla sidor i de jugoslaviska
konflikterna, också i Kosovo, också bland albanerna. Det är de som jub-lar, medan
fredsvänner och anhängare av multikulturell samlevnad sörjer.
Skulle omvärlden då bara ha sett på när serbiska trupper mördar albaner i Kosovo?
Nej. Men det finns mycket man kan göra utan att bomba. Ta Rambouillet-avtalet. Man borde
analysera det och fråga sig: Skulle någon serbisk eller jugoslavisk president, också
den mest demokratiske, kunna skriva under det? Fredsforskare Jan Öberg vid Transnational
Foundation for Peace and Future Research i Lund har gjort en analys som utmynnar i ett
klart svar: Nej, ingen serbisk eller jugoslavisk statsledare skulle kunna underteckna det
eftersom villkoren är alltför förödmjukande. Om avsikten med Rambouillet verkligen var
att undvika krig, inte att ursäkta ett anfall, varför anpassades det då ensidigt till
UCK:s krav, varför gavs Milosevic inte en reell chans att skriva under utan att
omedelbart få en kniv i ryggen av cetnikerna till höger om sig? Man kan säga att en
sådan som Milosevic, krigsförbrytare och etnisk utrensare, förhandlar man inte med.
Sådana dömer man bara. Men man förhandlade ju! Om man trots alla betänkligheter
förhandlar med en krigsförbrytare, vore det då inte bättre att göra det seriöst, så
att denne har en chans att skriva under utan att omedelbart bli störtad av än värre
galningar?
Man undrar också vart FN tagit vägen. Har FN:s roll övertagits av Nato? Är det
acceptabelt att en västlig militärallians agerar världspolis utan FN-mandat? FN borde
snabbt demokratiseras och reformeras. Vart har Ingvar Carlssons reformprogram för Global
governance tagit vägen?
Ändå: vilka enorma prejudikat skapas inte när Nato utan stöd av folkrätten tar lagen
i egna händer. Vad skall vi säga när Ryssland en vacker dag fäller fredsbomber över
Ukraina eller Kina över Indonesien?
Slutligen och viktigast: räddas verkligen kosovoalbaner på detta sätt undan Milosevics
terror? En militärexpert i BBC sa några minuter efter attackens inledning att läget
förvärras för kosovoalbanerna om inte flyganfallen följs upp av marktrupper i stor
skala. Är Nato berett till det? Vill amerikaner och européer sätta in 50 000
infanterister och artillerister och pansarsoldater mot Jugoslaviens krigstränade trupper?
Är den så kallade världsopinionen, som styrs av CNN och BBC, beredd att godta en ström
av zinkkistor med västliga lik som pris för Kosovos frihet?
Om det blir så: hur många kosovoalbaner hinner dödas i kaoset innan de serbiska
trupperna är nedkämpade? Och hur går det i resten av före detta Jugoslavien? Var
händer om Ryssland skickar frivilliga? Är de jublande Nato- och EU-ledningarna beredda
att ta ett europeiskt Vietnam? Är de beredda att ta ett storkrig i Europa – som
Rysslands president faktiskt har hotat med? Och om det inte blir någon uppföljning av
flyganfallen – vad händer då med kosovoalbanerna? Skall de ensamma möta Milosevics
hämnd? Vem skall ta emot miljoner flyktingar?
Naturligtvis vill ingen rulla tummarna medan etnisk rensning pågår. Men det finns mycket
annat som kunde göras.
I stället för ett par tusen OSSE-observatörer (som nu åkt ut ur landet med svansen
mellan benen för att lämna fältet fritt för Natos bomber) kunde man ha skickat in 100
000 civila fredsobservatörer. Utan att fråga Milosevic. Det vore inte riskfritt. Men
krig är inte heller riskfritt. Varför inte försöka pröva Gandhis metoder en gång?
Per Gahrton
EU-parlamentariker (mp)
FREDAG
26 MARS 1999
Protesterna mot Nato tilltar i Europa
Protesterna mot Natos bombningar i Jugoslavien sprider sig nu över Europa och på
lördagen kom det till våldsamheter på flera håll.
TT-AFP Berlin
I Berlin, där tusentals människor demonstrerade mot Natobombningarna, slutade
protestaktionen i sammanstötningar med polisen. Demonstrationen var utlyst av det
reformerade östtyska kommunistpartiet PDS, vars ledare Lothar Bisky vid mötet på
Alexanderplatz beskrev Natoingripandet som "brottsligt" och sade att "FN:s
auktoritet har krossats under bomberna".
Enligt polisen var det mötesdeltagare som provocerade fram bråken.
Tusentals människor deltog också i en demonstration mot Nato i Milano, medan en
motsvarande manifestation bara samlat ett hundratal deltagare i Rom.
Demonstrationsarrangören i Milano, stadens studentförbund, hävdade att 20 000 deltog. I
en resolution hette det att "anfallen mot Jugoslavien kan inte rättfärdigas som ett
försvar av de mänskliga rättigheterna, eftersom USA och Nato inte gör något alls mot
betydligt värre förbrytelserna mot kurder, sudaneser, brasilianer och kineser".
Omkring 1 500 demonstranter, de flesta serber, samlades utanför det österrikiska
parlamentet i Wien och krävde ett slut på Natoaktionen.
I Nicosia på Cypern kastade ett tusental demonstranter ägg, tomater och Coca Cola-burkar
på USA:s ambassad och brände den amerikanska flaggan. Handgemäng uppstod mellan
kravallpoliser och demonstranter när de senare försökte tränga sig fram till
ambassadbyggnaden.
I Timisoara i västra Rumänien samlade det högerextremistiska partiet Romania Mare och
Förbundet rumänska serber ett tusental demonstranter till ett möte.
Ett femtiotal franska författare, konstnärer och intellektuella undertecknade i Paris
ett gemensamt manifest som fördömde "Natos angrepp på Serbien"
Stoppa NATO-bombningarna
Vi, kommunistiska och progressiva partier som verkar i Sverige, stödjer det
jugoslaviska folkets motstånd mot det militära angreppet från USA och dess allierade.
Det är inte första gången som USA blandar sig i eller startar ett krig mot ett folk. Vi
upplevde detta i Granada, Panama, Irak, Somalia, Libanon, Cypern m.fl. länder.
Imperialismen, genom NATO försvarar sina intressen och försöker kontrollera hela
världen i den "nya världsordningen".
USA, NATO och EU-imperialisterna angriper Jugoslavien medan de stödjer den fascistiska
regimen i Turkiet för att krossa det kurdiska folket. Turkiet fortsätter dessutom
ockupera en stor del av Cypern, trots FN:s beslut om att de måste dra tillbaka sina
trupper från ön.
USA stödjer dessutom Colombias paramilitära grupper och regering mot det colombianska
folket och FARC, deras befrielsearmé.
USA och dess NATO-allierade har genom att bomba det suveräna Jugoslavien grovt brutit mot
FN:s stadgar och folkrätten. NATO har startat ett krig, vars konsekvenser vi ännu inte
kan bedöma. Så förhindras inget mänskligt lidande, så skapas lidande, förstörelse
och flyktingströmmar.
Fredsförhandlingar kan inte bygga på NATO-diktat som går ut på att den serbiska
regeringen ska acceptera främmande trupper på sitt territorium.
Ingen suverän stat skulle vara beredd att underteckna ett dokument likt det som
förelades i Rambouillet i form av ett ultimatum. Kosovokonflikten kan och måste lösas
på fredlig väg, med respekt för Jugoslaviens nationella suveränitet. Hänsyn måste
tas till både den albanska och den serbiska befolkningens nationella, kulturella och
socialekonomiska rättigheter.
Vi kräver att den svenska regeringen fördömer NATO:s aggression och verkar för att
bombanfallen omedelbart inställs.
Vi uppmanar alla som bor i Sverige att resa sig och reagera mot USA- NATO- och
EU-imperialismen.
NATO OCH USA UT UR BALKAN!
Sveriges Kommunistiska parti (SKP)
Greklands kommunistiska parti (KKE)
Chiles Kommunistiska parti
Iraks Kommunistiska parti
Irans Tudeh parti
Colombias Kommunistiska parti
Bolivias Kommunistiska parti
Colombias Kommunistiska parti (m-l)
FMLN i El Salvador
FARC-EP, Colombias Väpnade revolutionära styrkor - Folkets armé
Protester pågår varje kväll kl 21.00 på Sergels Torg i Stockholm
