MULTIETHNICA                                                           Karta över Jugoslavien och "Stor" Albanien   

Meddelande från                                                                                                                                         
Centrum för multietnisk forskning,
Uppsala universitet

Nr 23 (1998), sid. 22–25.

          Myter om Kosovo

                                          av Kjell Magnusson

 

I slutet av februari och början av mars pågick blodiga strider i Drenicaområdet några mil nordväst om Kosovos huvudstad Pristina. Sedan dess har situationen förvärrats och man räknar med att 150 människor, de flesta albaner, förlorat livet i en konflikt som allvarligt hotar stabiliteten i hela regionen. Risken för öppet krig är överhängande och omvärldens ansträngningar att tvinga parterna till förhandlingar har hittills varit resultatlösa. Kjell Magnussons artikel nedan skrevs den 15 mars och har tidigare varit publicerad i Upsala Nya Tidning den 21 och 23 mars 1998. Med tanke på händelseutvecklingen har artikelns aktualitet dock snarast ökat sedan dess. Texten avslutas av ett Post Scriptum författat i mitten av maj.

Med sömngångaraktig säkerhet gör regimen i Belgrad allt för att leva upp till rollen som ”Balkans slaktare”. Samtidigt som omvärlden med rätta upprörs av brutaliteten i den serbiska vedergällningen i Drenicaområdet sprids emellertid föreställningar om konfliktens karaktär som tenderar att trivialisera motsättningarna och knappast bidrar till en lösning. Som en utväg ur krisen föreslås allmänt en återgång till den ”autonomi” albanerna förlorade 1989. På samma sätt beskrivs uppkomsten av Kosovas befrielsearmé som resultatet av en växande frustration bland albanska ungdomar över att deras mänskliga rättigheter inte respekteras. Detta är en starkt förenklad bild av läget. Även om den serbiska regimen utmärker sig för arrogans och destruktivt handlande, måste man kunna skilja mellan en konflikts djupare orsaker och dess uttryck. En seriös politik kan inte bygga på myter eller massmediala stämningar.

Låsta positioner
Kosovo är som problem inte i första hand en fråga om brott mot mänskliga rättigheter – även om sådana har förekommit i mycket stor omfattning under det senaste decenniet. Det är inte heller en fråga om förtryck av albanernas kulturella rättigheter – även om dessa i praktiken har begränsats kraftigt sedan 1989. Det är sant att albanerna har utsatts för trakasserier och även terror, men en starkt bidragande orsak till dagens situation är att albanska politiker konsekvent avvisat varje form av autonomi. Ibrahim Rugova, partiledare för LDK, Kosovas demokratiska allians, har i snart tio år ständigt understrukit att en förutsättning för dialog är att Serbien och omvärlden i förväg går med på att samtalen skall leda till självständighet.

Även om den serbiska regimen bär huvudansvaret för utvecklingen har Rugova visat en brist på flexibilitet som förvärrat situationen och bäddat för politisk terrorism. I stället för att försöka finna en pragmatisk lösning har han nöjt sig med att markera att han inte i något avseende, inte ens formellt, erkänner existensen av en serbisk statsmakt i Kosovo. Han har låtit sina landsmän tro att en politik som innebar avbrytandet av alla kontakter med serberna skulle leda till full självständighet. Ett karaktäristiskt exempel är de förhandlingar om undervisningssystemet som med internationell hjälp pågick under 1992 och 1993. Den jugoslaviska (federala) regeringen (som vid den tiden inte kontrollerades av Milosevic) var beredd till långtgående eftergifter, men det hela stupade på att albanerna inte kunde erkänna skolbetyg utfärdade av republiken Serbien. Under förra årets demokratirörelse hade Rugova ett gyllene tillfälle att göra gemensam sak med oppositionen i Serbien för att få till stånd avgörande politiska förändringar. Om den albanska befolkningen i Kosovo hade deltagit i de jugoslaviska valen skulle socialistpartiet – och därmed Milosevic – ha förlorat makten. Rent generellt skulle ett albanskt valdeltagande, förutom inflytande över serbisk politik, innebära kontroll av Kosovos parlament och regering, liksom över så gott som alla kommuner i provinsen.

De väpnade attackerna i Kosovo började i februari 1996 när det efter Daytonavtalet stod fullständigt klart att omvärlden inte var beredd att stödja kraven på självständighet. Det råder inga som helst tvivel om att de som ligger bakom angreppen mot poliser, myndighetspersoner, serbiska flyktingar och albanska ”förrädare” avsiktligt vill provocera fram en utveckling av det slag vi nu bevittnar. Man kan inte undgå att häpna över att den serbiska regimen i ett läge när västmakterna klart sagt ifrån att de inte tolererar terrorism, slår till på det sätt man nu gjorde.

Drenicahändelserna
Vi vet inte exakt vad som hände i Drenica. Från serbisk sida hävdas att det rörde sig om ”polisiära aktioner” mot terrorister, från albanskt håll talas enbart om ”etnisk rensning” och attacker mot försvarslösa civila. Oberoende media i Belgrad förmedlar en mer sammansatt bild. Sedan i höstas har Drenicaområdet, med 60000 invånare, kontrollerats av ”Kosovas befrielsearmé”. Den 26 november tvingades serbiska polisstyrkor att dra sig tillbaka med förluster, trots att man hade tillgång till pansarfordon och helikoptrar. Även om regimen låtsades som om ingenting hänt var det ett faktum att republiken Serbien inte längre hade kontroll över hela sitt territorium. Situationens allvar bekräftades av att de serbiska myndigheternas inte kunde organisera allmänna val i Drenicadistriktet.

Under 1998 har gerillans attacker intensifierats, och från flera håll har man varnat för att Serbien skulle försöka återta kontrollen. Även om det finns olika uppgifter om hur konfrontationen i Drenica började, står det klart att det pågick hårda strider där den serbiska sidan hade svårt att göra sig gällande, eftersom delar av befolkningen med eller mot sin vilja deltog i striderna. Först efter insats av attackhelikoptrar, artilleri och omfattande förstärkningar tvangs gerillan till sist att ge upp. I det läget gick serbisk polis bärsärkargång.

Det bör påpekas att ingen ledande albansk politiker, av begripliga skäl, har tagit avstånd från befrielsearmén. Istället kritiserar man de brittiska och amerikanska regeringarna för deras användning av begreppet terrorism, och efter serbernas övergrepp mot civila har frågan om gerillan hamnat i bakgrunden. Den har blivit en milis som skyddar albanernas liv och egendom.

Det kan tilläggas att Drenicaområdet sedan gammalt är ett fäste för väpnat motstånd mot den jugoslaviska regimen. Det var här som 10000 albaner i andra världskrigets slutskede gjorde uppror mot Tito och tillfogade partisanarmén svåra förluster. Då som nu spelar den ansedda klanen Jashari en framträdande roll. Adem Jashari, som dödades under striderna i mars, var befrielsearméns lokale kommendant och det finns en direkt koppling mellan hans far, Shaban Jashari, släktens överhuvud, och ledaren för Drenicaupproret 1945, Shaban Poluzha.

Anspråken på Kosovo
Media nämner regelbundet att Kosovos befolkning till nittio procent består av albaner, och för att understryka det oresonliga i den serbiska hållningen påpekas ofta ironiskt att serbernas anspråk på området grundar sig på att de förlorade slaget vid Trastfältet 1389. Därefter jämförs situationen med Bosnien. En bättre liknelse vore konflikten mellan israeler och palestinier. När Kosovo erövrades under Balkankrigen 1912–13 innebar detta i ett serbiskt perspektiv återkomsten till ett land varifrån man fördrivits. I det här fallet hade dock ”exilen” varat i tvåhundra, inte tvåtusen, år. Bortsett från att Kosovo var kärnan i den första serbiska statsbildningen hade området en slavisk majoritet åtminstone fram till slutet av 1700-talet. Tyvärr var situationen en annan 1913.

Albanerna avvisar denna historieskrivning. För att hävda sin rätt till Kosovo hänvisar de till antikens Dardania (en ”statsbildning” som förlorar sig i historiens dunkel) och det s.k. vilajetet Kosovo. Det senare var en turkisk provins som först i slutskedet av den osmanska perioden fick detta namn, och som aldrig hade en albansk majoritet. I internationell historieforskning finns helt enkelt inte stöd för uppfattningen att Kosovo från medeltiden och framåt skulle ha haft en övervägande albansk befolkning. (De flesta historiker är överens om att den demografiska strukturen förändrades påtagligt under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet efter serbiska utvandringsvågor och en omfattande albansk invandring.) För övrigt räcker det med att se på ortnamnen, som i de flesta fall är slaviska.1 

Från albansk synvinkel var införlivandet av Kosovo med Serbien/Jugoslavien en djup historisk orättvisa. Det är lätt att förstå denna ståndpunkt. När Albanien bildades 1913 hamnade nära hälften av albanerna utanför den nya statsbildningen, de flesta i en sydslavisk stat med vilken de inte hade mycket gemensamt. Deras strävanden har sedan dess gått ut på att få kontroll över albanska områden på Balkan, vilket tillfälligt lyckades under andra världskriget när Kosovo, västra Makedonien och delar av Montenegro införlivades med Albanien.

Det hade varit lättare för oss alla om de albanska målsättningarna hade uppfyllts, men det är meningslöst att använda moraliska termer i sammanhanget. Det är sant att albaner förmodligen utgjorde 50–60 procent av invånarna 1913 (exakta uppgifter saknas), men det fanns fortfarande en betydande serbisk minoritet. 1931 utgjorde serberna (och montenegrinerna) 30 procent av befolkningen, 1961 27,5 procent, 1981 14,9 procent, och 1991 c:a 10 procent. Dagens etniska struktur är en följd av en i ett europeiskt perspektiv exceptionellt hög folkökning bland albanerna samt det faktum att ett stort antal serber lämnat området.

Men, varför kan då inte omvärlden medverka till att Kosovo blir en självständig stat, respektive förenas med Albanien? Måste man inte visa förståelse för att befolkningen i ett område som till nittio procent består av albaner inte vill utgöra en del av Serbien?

Lösning i konfrontation med realiteterna
Tyvärr är albanernas situation inte unik. Som ett resultat av Balkans historia saknas den överensstämmelse mellan etnisk och politisk struktur, mellan nation och stat som kännetecknar Västeuropa. Makedonier, muslimer, kroater och serber har alla ouppfyllda nationella mål och det hör till en av historiens ironier att det Balkanfolk vars belägenhet mest påminner om albanernas är serberna. Det finns heller ingen principiell skillnad mellan de båda folkgruppernas krav på ”återförening”.

Problemet är att Kosovos självständighet kan uppnås endast till priset av att Makedonien och Bosnien delas. Om världssamfundet skall behålla sin moraliska auktoritet kan man inte använda en princip i Bosnien och en annan i Kosovo. Det hade i och för sig varit möjligt (om än förenat med stora svårigheter) att dela upp Jugoslavien efter etniska kriterier. Serbiska områden i Bosnien och Kroatien skulle ha införlivats med Serbien, kroatiska områden i Bosnien med Kroatien, och albanskdominerade områden ha lösgjorts från Serbien, Makedonien och Montenegro. Efter Daytonavtalet är detta omöjligt.

En lösning försvåras av att det är oklart vad som menas med autonomi. Om begreppet har samma innebörd som i de flesta europeiska länder är autonomin paradoxalt nog redan genomförd. På papperet har albanerna kulturella och politiska rättigheter som är mer långtgående än minoritetsrättigheter i grannländerna eller Västeuropa. (En annan sak är att konstitutionen är satt ur spel.)

Skillnaden blir mycket tydlig om man jämför de serbiska och makedonska konstitutionerna. I Makedonien har de albanska partierna krävt en binationell stat och politisk autonomi. I konstitutionen finns emellertid inga som helst kollektiva rättigheter av den typ albanerna i Kosovo har tillgång till även enligt dagens serbiska konstitution.

Historisk hybrid
De konstitutionella förändringarna 1989 och 1990 innebar inte att man upphävde autonomin, utan att Kosovo förlorade sin ställning som stat. I Västeuropa brukar man med autonomi inte mena det mycket långtgående självstyre som Kosovo åtnjöt enligt 1974 års författning. När Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel talar om att albanerna måste återfå ”åtminstone den autonomi de hade” innebär detta detsamma som självständighet. Förvirringen beror på att namnet ”Socialistiska autonoma provinsen Kosovo” var ett typiskt uttryck för det kommunistiska språkbruk vars syfte var att dölja verkligheten. För att tillgodose albanernas nationella krav blev Kosovo en jugoslavisk delstat på samma nivå som republikerna, samtidigt som det fortfarande var en del av Serbien. Denna hybrid, som torde vara unik i konstitutionella sammanhang, tillfredsställde varken albaner eller serber och ledde till Jugoslaviens upplösning.

Serbien har envist betraktat Kosovofrågan som ett minoritets- och statsrättsligt problem. Även om detta i formell mening är korrekt är det politiskt förödande. Istället för att se albanernas nationella strävanden som naturliga, har man definierat deras krav som statsfientlig verksamhet. När de vägrat erkänna den serbiska konstitutionen eller bojkottat undervisningssystemet har man svarat med repressalier och undantagsåtgärder, samtidigt som man visat ett tydligt förakt för albanerna och deras kultur.

Det är självklart att albanerna vägrar att acceptera de förändringar som Serbien utan framgång har försökt genomföra. Varför skulle man nöja sig med mindre än vad man hade? Å andra sidan är det lika självklart att Serbien har folkrätten på sin sida när man vägrar att släppa ifrån sig Kosovo. En lösning måste bygga på att parterna ser varandras krav som legitima.

Möjliga alternativ, troliga följdverkningar
Förmodligen har det redan gått för långt. Serbien kan aldrig vinna det gerillakrig som pågår; det är omöjligt att kontrollera ett område där man har 90 procent av befolkningen emot sig. Ingenting tyder heller på att serberna i Jugoslavien skulle resa sig för att försvara Kosovo. Om Serbien inte ändrar sin attityd talar det mesta för att Kosovo kommer att bli självständigt och därefter förenas med Albanien. Man bör emellertid ha fullständigt klart för sig att det knappast är en principiellt rättvis lösning och att den inte kommer att innebära slutet på historien.

Det är naivt att tro att man kan diskutera Kosovo skilt från Makedonien. I den makedonska republiken är andelen albaner större än i Serbien. De flesta lever i områden längs gränsen mot Albanien där de utgör en stor majoritet. (En komplikation är visserligen att även huvudstaden Skopje har en albansk befolkning på 150000.) När situationen i Makedonien ställs på sin spets kommer det att stå klart att det rör sig om två konkurrerande nationalismer, där man inte kan påstå att den ena har rätt och den andra fel.

Det märkliga är att samma omvärld som nu hotar med sanktioner, som ytterst kommer att drabba befolkningen i Serbien, Montenegro och Kosovo, inte lever upp till sina egna principer. Under de dramatiska protesterna i Belgrad vintern 1997, fastställde västmakterna en lista på åtgärder som Milosevic måste vidta om Serbien skulle accepteras som en europeisk demokrati. Trots att inget av dessa villkor var uppfyllda, legitimerade OSSE regimen genom att sända observatörer till valen i Serbien. Mycket riktigt visar en nyutkommen rapport från en serbisk medborgarrättsorganisation att det senaste presidentvalet byggde på uppenbara förfalskningar.

Den enda fredliga lösningen innebär att låta Daytonavtalet bli en modell för relationerna mellan folkgrupperna på Balkan. Det betyder att albanerna i Kosovo och Makedonien inte får full självständighet, men på samma sätt som serber och kroater i Bosnien tillerkänns långtgående autonomi och rätten att utveckla ”särskilda förbindelser” med moderlandet. Den lösningen accepterar de gränser som dragits under 1900-talet, inte för att de skulle vara rättvisa, men för att det är omöjligt att förverkliga serbiska, kroatiska, muslimska, albanska eller makedonska nationella program utan att det går ut över andra. 

Not
1. Det mest uppenbara exemplet är provinsens namn. Ibland sägs att Kosovo är den ”serbiska namnformen av Kosova”. I själva verket förhåller det sig tvärtom. Ordet ”kos” betyder på serbiska ”trast” och Kosovo polje Trastfältet.

 

Post Scriptum 15.5.1998
Sedan detta skrevs har flera av de tendenser man kunde lägga märke till i mars blivit allt tydligare. Kosovas befrielsearmé, som åtnjuter ett brett folkligt stöd, kontrollerar i praktiken en allt större del av provinsens yta och sammanstötningarna trappas upp för varje dag. Det är numera uppenbart att befrielsearméns målsättning är att skapa ett Albanien i vilket Kosovo, västra Makedonien samt delar av Montenegro ingår (jfr t.ex. Per Jönssons artikel i DN 12.5.1998). Den jugoslaviska regimen fortsätter hårdnackat att avvisa internationell medling och vägrar diskutera annat än autonomi inom ramen för Serbien (vilket betyder att man inte kan tänka sig en albansk republik i Jugoslavien). Samtidigt godtar de ledande kosovoalbanska politikerna endast full självständighet. Ingendera parten är, m.a.o., beredd till förutsättningslösa förhandlingar, även om ett möte mellan Rugova och Milosevic kom till stånd den 15 maj efter amerikanska påtryckningar.