DN på stan
Aaaahh....svettstänk, mörkt, vilt och trångt som i förorten när man är sjutton år. Sammanpressad frustration som plötsligt sprutar ut: Ebba Grön på scen just när det har blivit åttiotal. Fortare! Mer! Jag struntar i att basen brökar, att kören kommer fel, att det låter torktumlare, att rundgången inte är meningen och att blåset är fånigt.
Ebba Grön hade övermycket av vad som kan vara rockens hörnpelare: passion och navitet. Därför är det tufft och farligt. Men...det finns förstås skäl till att den här livesamlingen kommer först nu: antagligen ljudmässigtlysande spår kan räkna på ena fotens fingrar och utan ingenkänningens glädje och den otyglade kraften....nej, just det.
Inspelningarna är från sju olika tillfällen och ordnade efter stigande ljudkvalitet, inledningen med "Ung & kåt" från Ultrahuset är vildbra, men varför skivan avslutas med en cover av "Born to be wild" är svårt att förstå - det är ju inte coverförmågan som vi gillar hos Ebba Grön.
Visst är det obehagligt när det blir nostalgi av punk, av musik med så här mycket vilja och låtskrivarkunnande. Men det nostalgiska skimret rivs snabbt itu när man skruvar upp volymen och inser att rockmusik kan spelas med långfingret rätt opp; att exakthet inte är detsamma som kvalitet och att Ebba Gröns livealbum låter rätt risigt och är alldeles fantastiskt.
Harlad Bergius
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
EBBA GRÖN
Live
* * * * ½
Filmen om Ebba Grön, "Ebba The Movie", innehåller en rad klassiska ögonblick som jag aldrig tröttnar att se på. Som den obegripligt tuffa scen där en uppklädd, gravallvarlig Thåström sitter i kyrkan och sjunger "Häng Gud" med en röst att dö för. Till exempel.
Men allra mest magnifika är konsertklippen där de framför "Staten & Kapitalet", "Totalvägra" och "Hat & Blod", med flera, i versioner så briljanta, så fullständigt besinningslösa att de faktiskt får originalen att blekna. Och det säger, som alla vet, inte lite.
Precis som väntat är "Live" en dröm från början till slut. I likhet med till exempelvis Nirvanas "From The Muddy Banks Of The Wishkah" skiljer sig ljudet markant från studioinspelningarna; här har koncentrationen i stället lagts på att verkligen fånga liveögonblicket.
Ett mer lyckat resultat är svårt, rentav omöjligt, att tänka sig. Det är rått, distat, slarvigt, slamrigt och helt fantastiskt. Att Thåström vid flera tillfällen sjunger fel och glömmer bort texten är heller inget som stör. Snarare tvärtom, faktiskt. Det är så här, exakt så här, en liveskiva ska låta.
Några inspelningar känns, glädjande nog, igen från "Ebba The Movie". Framför allt är denna version av "Staten & Kapitalet" värd ett extra omnämnande. Den scen i filmen där Thåström, precis mot slutet av låten, står med vilt stirrande blick och extatisk, fullkomligt livsfarlig, uppsyn medan han hamrar och slår på gitarren, beskriver väl hur på den låten och resten av skivan låter. Intensivt är bara förnamnet.
Även "We´re only in it for the drugs", "Ung & Kåt", "Vad Ska Du Bli?", "Pervers Politiker" - ja, i princip allihop - görs i så sanslösa versioner att jag tappar andan. Energin, attacken och attityden är närmast ofattbar. Och samtidigt, mitt i allt larm och oväsen, träder de mest himmelska melodier fram. För min del blir rockmusik inte mycket bättre än så här.
Anledningen till att betyget inte landar på fem sprakande stjärnor är att kvaliteten sjunker något mot slutet. Dessa inspelningar, hämtade från 1982, presenterar ett Ebba Grön som delvis saknar den där oerhörda kraften och energin. Precis som de till stora delar gjorde på det sista, självbetitlade - och underskattade - albumet från samma år. Dessutom är CD-häftet inte särskilt innehållsrikt: bara kortfattad information om inspelningsdatum och -plats samt några ganska tråkiga bilder.
Roligare vore onekligen att låta medlemmarna berätta om konserterna, inkludera en mängd snygga foton och be någon som exempelvis Håkan Lahger eller Per Bjurman att författa en längre essä.
Förmodligen kommer "Live" att få ännu fler att hoppas på en återförening. Varför kan jag omöjligen förstå. Det enda positiva med en sådan händelsen vore att medlemmarna skulle tjäna en förmögenhet, men det skulle samtidigt förstöra bandets klassiska aura.
Fast vi behöver inte oroa oss. Thåström vägrar nämligen att ställa upp, trots att han knappt har råd att betala hyran. Vilket är ytterligare ett bevis på att han vid fyrtioett års ålder framstår som yngre, coolare och mer kompromisslös än någonsin.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dagens Nyheter 30 april 1998:
Punken är inte död
Ebba Grön. Rågsveds stolthet på "ny" live-cd.
Ebba Grön tillhör inte bara de luggslitna punkarna
från Rågsved. Välkammade Djursholmsstudenter
med vinflaskan i ena handen och studentmössan i
den andra kan också ses sjungande Ebba
Grön-versionen av ”Staten och kapitalet”.
Till och med Sveriges allsvenska fotbollsspelare
tycker om Ebba Grön, enligt en enkät som gjordes av
Radiosporten 1996. Favoriterna ”Die Mauer”, ”Staten
och kapitalet” och ”800 grader” hamnade då på
fotbollsspelarnas tio-i-topplista bland lättviktare som
”Sommaren är kort” och ”Öppna Landskap”.
Det är starkt jobbat av ett punkband från början av
80-talet.
Faktum är att Ebba Grön hör till 90-talets svenska
storsäljare.
I dagarna släpps ”Ebba Grön Live” med blandade
inspelningar från 1980-82. Man kan faktiskt se röjet
framför sig.
Konserterna var frustande svettexplosioner som till en
början lockade de unga och arga från Rågsved och så
småningom hela Sverige.
Det bästa med Ebba var energin, säger trummisen
Gunnar ”Gurra” Lungstedt. Vi var inga ekvilibrister
men hade något speciellt tillsammans. Det handlade
om en kollektiv energi som vi lyckades förpacka och
få ut till folk på ett bra sätt.
Att Ebba Grön lockade en stor publik kanske inte
är så konstigt. Mer märkligt är det stora suget 16 år
efter.
1982 slutade bandet för att ”det inte kunde utvecklas
mer, och att det hade blivit för stort för oss”, enligt
Gurra. Men det dog inte för det. Av någon anledning
har bandet behållit sin popularitet någorlunda
konstant, åtminstone om man ser på hur många
skivor som sålts. Samtliga originalalbum säljer
forfarande hyfsat, med ”Kärlek & Uppror” i topp på
110 000 sålda exemplar. Samlingsskivan 1978-82,
som släpptes 1987, har nu passerat dubbel platina,
220 000 exemplar för att vara exakt.
Det är svårt att förklara, säger Gurra. Det kanske
beror på att folk har slitit ut sina gamla lp-skivor och
köpt cd istället. Och så kan det ju vara de som var
dagisbarn i början av 80-talet jag vet att barnen
sjöng ”800 grader” på dagis. De har vuxit upp och är
lite över 20 år. Vem vet, de kanske vill ha en
partyplatta att sätta på när de har satt i sig några
bärs.
Ebba Grön är det enda svenska punkbandet som
har lyckats behålla sin publik och till och med locka
nya unga lyssnare. Som i början av 90-talet, då en ny
liten liten punkvåg svepte över landet med nya
förmågor som exempelvis bandet Dia Psalma.
För denna nya generation var Ebba Grön att jämställa
med Beatles.
Och det är naturligtvis medlemmarna Thåström,
Fjodor och Gurra tacksamma för. Under åren har de
kunnat lyfta en hyfsad summa varje gång
avräkningarna dykt upp från Stim (för radio- och
tv-spelningar) och skivbolaget (för de sålda skivorna).
Det ger ett trevligt tillskott varje år även om det inte
riktigt räcker att leva på, säger Gurra. Det där varierar
oerhört mycket. Då och då sker någon slags boom
då försäljningen plötsligt skjuter i höjden. Senast var
1994, och jag har ingen aning om varför det skedde
just då. Vi har aldrig varit så mycket för den
kommersiella sidan av musiken. Men en sak är säker
skivbolaget har tjänat mycket pengar på oss.
Att Ebba Grön 16 år efter att det begav sig ger ut
en liveskiva har inte med pengar att göra, påstår
Gurra. Åtminstone inte från hans sida han vill bara
dokumentera hur det en gång lät på scenen. Tanken
på en skiva dök upp då en inspelning från
Mariahissen plötsligt upptäcktes som de egentligen
trodde hade försvunnit. Den visade sig visserligen vara
så dålig, både ljudmässigt och spelmässigt, att den
lades på hyllan. Men tanken var väckt.
Den här skivan blev av tack vare att producenten
Jan-Erik Johansson tog itu med att leta gamla
inspelningar. Han gick bokstavligen igenom gamla
turnéplaner och tog kontakt med olika människor
runtom i landet. Alla låtar utom två handlar om enkla
stereoinspelningar som vi inte har kunnat mixa om.
Det är därför det låter som det gör, säger Gurra och
syftar på den tveksamma ljudkvaliteten.
David Wikdahl
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
EBBA GRÖN
Ebba Grön
HISTORIA
Alltihopa startade någon gång kring 1977 när punkmusiken började blomma upp runt om i Europa. Det var i den lilla Stockholms-förorten Rågsved som ett av de största punk- banden i Sverige kom att bildas.
Från början verkade inte de tre medlemmarna som ett lag eftersom alla var inblandade i olika musikaliska projekt. Den gemensamma punkten för dem var dock "Oasen", en organisation och samlinglokal som fungerade som en smältkittel för olika musikstilar men det som låg i tiden var givetvis punken.
Mest som av en slump började de tre killarna: Pimme, Gurra och Fjodor (eller mer korrekt: Joakim Thåström, Gunnar Ljungstedt och Lennart Eriksson) att spela tillsammans. Den första tiden spelade dom under namnet "The Haters". Detta ändrades dock ganska snart till det välklingande Ebba Grön. Namnet "Ebba Grön" var egentligen en kodsignal som hade användts utav polisen efter infångandet av terroristen Norbert Kröscher (som planerade att kidnappa Anna-Greta Leijon). Första gången bandet spelade tillsammans var på en fest då de bara "hamnade" bakom instrumenten tillsammans. Fjodor hade tidigare spelat tillsammans med bandet Urin, Gurra kom från bandet Fight och Pimme kom från bandet Helt Sonika.
Bandet var redan från början ett av de mest politiskt "inkorrekta" utav de som var aktiva i slutet på 70-talet. Som ett slag av ödets ironi så var dom också ett av de band som var minst intresserade av att göra "karriär". Detta spelade dock ingen roll efter deras första singel (Profit) och fram till deras sista album (Ebba Grön) så var dom ett av svensk-musiks största influenser. Ett uttalande av Fjodor kanske belyser karriär-inställningen lite tydligare: "Jag blir jävligt avig när folk behandlar mig som en rockstjärna". Ytterligare ett bevis på deras anti-inställning finner man i deras första brev till svensk press.
1979 så hotades Oasen av nedläggning. Det var de lokala politikerna som inte hade mycket till övers för ungdomarna med de högljudda rösterna. Som vanligt så skyllde politikerna på pengar. Ebba tillsammans med de övriga banden på Oasen bestämmde sig då för att spela in en skiva för att få ihop lite pengar. Problemet för politikerna var ju egentligen inte pengar utan ungdomarna sjäva men efter ett tag fick dom en ursäkt för att göra som dom ville.
Skivan skulle spelas in under tre dagar på ett slags live-konsert den 21,22 och 30:de mars. De flesta som kom till konserten var bara dom andra banden men en del andra ungdomar slöt också upp. Redan efter först kvällen hände dock olyckan. En neon-skylt utanför affären som lå intill Oasen blev förstörd (ingen vet av vem). Oasen försökte agera vuxet och tog på sig ansvaret samt erbjöd sig att betala tillbaka hela kostnaden. Men som sagt var politikerna letade bara efter en möjlighet. I pausen mellan den 23:de och den 30:de så kallades det till extramöte där man beslutade att alla bokningar som Oasen hade gjort i kommunhuset skulle sägas upp med omedelbar verkan och inga fler bokningar skulle komma ifråga. Detta var givetvis ett hårt slag för Oasen som förening men det betydde inte mycket för konserten/inspelningen, den 30:de gick dom helt sonika dit, bröt sig in och hade sin spelning ändå. Genom fönstrena hängde banderoller med slagord som "Med Oasen mot Asen" och "Kräv en Oas i varje förort". Ebba's bidrag till skivan bestod i två egna låtar samt en låt tillsammans med Fjodors gamla band Urin.
Slutet för Oasen innebar i princip starten för Ebba, i slutet av 1979 så släppte dom sin första skiva: We're only in it for the drugs. En skiva så fylld med kvint-ackord och enkla övergångar men även med brilljanta texter. Låtar som "Beväpna er", "Totalvägra" och "Pervers politiker" sticker ut bland mängden. Skivan (tillsammans med en del andra) hjälpte helt klart till med att starta den allmänna punkvågen i Sverige, denna har ofta jämförts med den brittiska punkvågen som startats några år tidigare av Sex Pistols. Det var ungeför vid den här tiden som Thåström yttrade sin klassiska kommentar under en radiointervju: "Bästa sättet att krossa staten är att vägra jobba".
Ebba fortsatte att spela i förorterna och efter ett lyckligt samarbete med Dag Vag kallat för "Rock mot arbetslösheten" så beslutade grupperna sig för att ge sig ut på turne. Ebba beslutade samtidigt sig för att spela in en film om sig själva och givetvis följde kameran med ut på turnen. Turnen som kallades för "Turister i tillvaron" efter Ebbas låt var en av de mest skandalomsusade turneer som ett svenskt band gjort. Filmen som gjordes av Johan Donner i samrabete med Ebba finns självklart på video och är ett kultur-arv som man inte får missa. Titeln?? "Ebba - The movie".
1981 kom nästa album från Ebba denna gång under titeln "Kärlek och Uppror". Musiken var nu mer finputsad men texterna var fortfarande lika samhällsfientliga. Stilen hade väl gått ett steg ifrån punken och mot den mer kommersiella rocken. På denna plattan gör också Stry Terrarie sin debut. Stry skulle senare bli fast medlem i Ebba men på denna platta medverkar han bara som textförfattare till låten "Stockholms pärlor".
Våren 1982 började Ebba vis upp tecken på att upbrottet inte var långt borta. Genialiteten i deras låtar började också minska liksom försäljningsframgångarna. Deras singel "Scheisse" sålde dåligt och ryktena gjorde gällande att Thåström hade ett annat band på gång. Ryktena blev till verklighet när singeln "Vad pojkar vill ha" släpptes under namnet "Rymdimperiet". Thåström förklarade sig genom att säge att Rymdimperiet bara var ett sätt att få ut låtar som inte passade Ebba Grön konceptet. Det pinsamma var väl möjligtvis att "Vad pojkar vill ha" var en exceptionellt bra låt och sålde betydligt bättre än "Scheisse".
"Ebba Grön" släpptes på hösten 1982 och den skulle komma att bli Ebbas sista riktiga skiva. Som ny medlem presenterades Struy Terrarie på gitarr och keyboard. Skivan tog ännu ett steg ifrån punken mot kommersiell rock. Trots att skivan gjordes när Ebba var på väg utför så innehåller denna några av de bästa svenska rock-sångerna någonsin. Eller vad sägs om "Die mauer", "Uppgång & Fall" och "Kärlek är stark". Trots god försäljning så kunde inte skivan rädda Ebba. Den 21:te Februari 1983 fick den svenska nyhetsbyrån TT ett telgram med det klara budskapet: "Ebba Grön slutar".
Detta var slutet för Ebba men absolut inte för deras musik. 1987 släpptes en hit- samling (EBBA GRÖN 1978-1982) som såldes i över 100.000 exemplar. I dag finns nog inte någon som är född på 1970-talet som inte vet vilka Ebba Grön var.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"Motbjudande att tacka nej"
Fjodor ställer gärna upp på en Ebba Grön- återförening
Somliga erbjudanden tackar man inte nej till.
18 miljoner kronor för tre spelningar med Ebba Grön är ett sådant. Fjodor är besviken på att det inte blir av.
- Fullsatt, 50000 pers i publiken, sparka igång konserten med "We're only in it for the drugs"...
Det skulle blir en happening utan dess like, säger han.
En skeptisk Gurra. Tvärt nej från Thåström. Därmed var det kört, de tre spelningarna sommaren 1999 på Malmö Stadion, Råsunda och Visbyfestivalen blir inte av. Trots att erbjudandet kryddades med ett gage som sannolikt saknar motstycke i svensk rockhistoria. Bara Fjodor var redo.
- Jag skulle fixa det. Lätt. Jag är en bättre musiker idag. Även som band kände jag att det hade kunnat bli bättre. Stor PA-anläggning i ryggen, kanonljud, kanske fetta till soundet med en extra gitarr... Det skulle bli kanon.
"De kan stoppa upp idealen"
I samband med de två verk som bandet släppt ifrån sig i år, "Ebba Grön Live" och "Boxen", passade flera musikskribenter på att vid sidan av hyllningarna påpeka att en återförening skulle vara ett svek mot allt vad Ebba stod för.
- Skribenterna kan stoppa upp sina gamla ideal i arslet. 16 år har gått sen vi slutade, jag menar, lite distans till grejen får man väl ha, men det verkar jag ensam om att ha i bandet, säger Fjodor.
Han menar att de tre konserterna inte hade varit nån återförening, bara en värdig begravning av bandet á la New Orleans, den definitiva slutpunkten, tre dagar av totalt party.
- Efter de två plattorna i år, som fått kanonkritik, hade det här varit en perfekt avslutning. Det hade gett alla yngre fans, de som upptäckte oss efter att vi lagt av, en chans att se oss live.
Med text och musik som vapen manade Ebba Grön till uppror. Thåström anser att det idag, när medlemmarna hunnit passera 40-årsstrecket skulle bli patetiskt att gå ut och försöka återskapa det som var.
- Jag fattar inte det där. Låtarna lever ju. De är små egna individer. Texterna är lika aktuella i dag. Vi säljer ju plattor som fan, nya ungdomar tar till sig de här grejerna hela tiden, spelar ingen roll om de bor i förorten eller på Lidingö eller på landsbygden... Det är ju just därför vi fortfarande kan släppa skivor som är relevanta. Det enda det handlar om är att gå upp och göra bandet heder.
"Kan skicka honom på kurs"
- Thåström säger att han inte klarar av att lira gitarr på samma sätt som förr, att han inte pallar grejen, det är ett skäl jag kan acceptera, det enda skälet. Men för de stålarna vi erbjudits skulle vi ha råd att skicka honom på gitarrkurs...
Fjodor hymlar inte med att pengarna i sig var en avgörande faktor för honom.
- Jag har fyra barn. För mig handlar det om dem och deras framtid. Det känns nästan motbjudande att vända sådana summor ryggen.
Tore S Börjesson