Skattekilen tar kål på oss !

Jag är en snäll och generös människa. Jag vill ge dig hundra kronor. Du tackar och tar emot och frågar om du kan göra någor för mig istället. Jo, säger jag, jag avskyr att diska. Om du diskar åt mig så skulle jag bli så glad.

Att diska bekommer dig inte, det gör du varje dag, så du griper dig glatt an med arbetet. Hoppsan! Vi använde det magiska ordet. Arbete. Vi har just ingått ett avtal, du och jag. Jag har betalat dig för att utföra ett arbete åt mig. Eftersom vi båda är privatpersoner så har vi ju möjligheten att "glömma" vad vi just har åstadkommit: att skapa arbetstillfällen, tillväxt, och allt det där andra som Mona Sahlin och Göran Persson tjatar om på TV.

Att göra som Gudrun Schyman och säga: "...det är ju bara fickpengar för mina barn, och släkt och vänners barn..." då? Det går ju tyvärr inte i det här fallet, eftersom du är vuxen, heltidsanställd, och medelinkomsttagare. Som Gudrun Schyman gör så gör man i Indien och Pakistan: man utnyttjar barn som arbetskraft därför att det är billigare. Detta kallar Gudrun Schyman "barnarbete" och vill lagstifta bort det.

Tråkigt nog så är vi ju hederliga människor, vi betalar samvetsgrannt våra skatter, vi betalar våra varor som vi går till butiken och handlar, vi skänker t.o.m. en slant till Stadsmissionen då och då. Så då måste vi ju betala sociala avgifter och skatt på vår lilla transaktion. Eller hur? Det är väl ingen av våra läsare som tvekar om detta?

Så låt oss då räkna på vad slutsumman blir:
Till att börja med skall jag betala dig ett hundra kronor. Då måste jag först ha tjänat ett hundra kronor. Inte det? Nej, först måste jag tjäna lite mer än så. För att jag skall få hundra kronor i handen så måste jag betala staten femtio procent i skatt, dvs jag måste tjäna två hundra kronor. För att jag skall tjäna två hundra kronor måste min arbetsgivare betala in sociala avgifter på trettiosju procent på dessa två hundra kronor, dvs de hundra kronorna har nu blivit tvåhundrasjuttiofyra kronor.

Vid det här laget börjar jag skruva lite på mig. Tvåhundrasjuttiofyra kronor för att diska. Det börjar bli lite dyrt, tycker jag.

Men det har knappt börjat ännu. Eftersom jag är din arbetsgivare så måste jag betala sociala avgifter på trettiosju procent på de hundra kronorna. Eftersom jag bara tänkt ge dig hundra kronor så drar vi de trettiosju procenten från dina hundra kronor. Då får du ju i alla fall sextiotre kronor kvar. Det är ju inte så dåligt för att diska. Men, hoppsan, vi har glömt tjänste-momsen. Man måste betala moms på alla tjänster, tretton procent. En tia. Vem bryr sig? Du får ju i alla fall femtiotre kronor för att du diskade. Nja, inte riktigt, vi har fortfarande inte betalat skatt på din inkomst. Eftersom du inte har F-skattesedel så måste jag dra av skatt på det jag skulle ha betalat dig. Femtio procent. Så du får ju tjugosex kronor för din ansträngning till slut.

För de tvåhundrasjuttiofyra kronor jag måste dra in för att betala dig hundra kronor så får du ut tjugosex. Dvs en faktor tio gånger. Staten tar nittio procent av alla pengar som rör sig. Och då har vi inte inkluderat att av det du köper för dina surt förvärvade tjugosex kronor så tar staten tjugofem procent i moms, dvs ytterligare sex kronor. Så att kvar att köpa något för blir det nitton kronor.

Vid det här laget är vi rätt överens om att jag behåller min hundralapp och tar själv hand om disken.

Är det någon som undrar varför det inte finns någon privat tjänstesektor?

Jörgen Norberg

Vissa antaganden har gjorts: jag har antagit att vi bägge är medelinkomsttagare och alltså betalar 50% i skatt.