| Rolleiflex | |
| En fotograf på
50-talet bar alltid ett skåp med två gluggar på magen.
Till detta hade tidningsplåtslagaren ett försvarligt
blixtaggregat med en reflektor som en stekpanna och den
glade amatörfotorafen hade kameraremmarna fulla av små
läderfodral med olikfärgade filter. Båda var dock
Rolleiflex-användare. Sämre ställda amatörer kunde
även nyttja Rolleicord eller till och med Ikoflex eller
Flexaret. Gemensamt hade de den tvåögda
spegelreflexkamerans fördelar; en stor och ljus
sökarbild, som, fastän spegelvänd, gav bra kontroll
över motivet även under själva exponeringen. Med viss
träning kunde man till och med se hur blixtbilderna
skulle avlöpa. Från mitten av 30-talet och 30 år
framåt var den tvåögda spegelreflexkameran helt enkelt
den bästa kameran för allmänfotografering.
Småbildskonceptet väntade fortfarande på bättre
filmer för att ge önskad kvalitet. Förutom de märken
som nämnts fanns även en knippe japaner, främst
Yachica. Men kvalitetsmässigt och optiskt stod
Rolleiflexen i en klass för sig.
Kameror med separat objektiv för avståndsinställning fanns redan på 1800-talet men den första "moderna" tvåögda spegelreflexkameran för rullfilm kom i och med att Reinold Heidecke konstruerade Rolleiflex som lancerades i december 1928. Rolleiflex Standard för 120-film (i stället för 117) och med framdragningsvev kom 1932. Den hade liksom föregångaren ett Tessar-objektiv med ljusstyrka f/3,8 och Compur-slutare. Sökarobjektivet var ett Heidoscop på f/3. Den lägre ljusstyrkan gav en säkerhetsmarginal för skärpedjupet. När man dragit fram filmen så att första siffran syntes i det röda fönstret, skötte ett litet hjul att filmen drogs fram lagom mycket för varje ruta. Skalorna för bländare och tid kunde läsas av i fönster ovanpå sökarobjektivet. 1933 lancerade Francke & Heidecke den billigare Rolleicord. Förutom att den känns mindre solid är den omständligare att hantera. Bl a saknas spärr för dubbelexponering. Senare modeller hade även Zeiss Planar-objektiv, men rent praktiskt är skillnaden i bildkvalitet marginell. En mekanisk precisionsprodukt som Rolleiflexen blev med tiden allt dyrare att tillverka och den trängdes undan av Hasselbladaren och andra enögda för 6x6-formatet och av småbildskameror för press- och amatörbruk. Tidvis har produktionen nästan helt upphört men den tillverkas faktiskt än idag och kan inhandlas för ett avsevärt antal Mark ! Som framgått av ovanstående är en begagnad Flex enda alternativet om man vill plåta mellanformat och inte har råd med en Bladare. Ett bra exemplar bör kunna gå att få för under 1000:-. Priserna har knappast gått upp under de senaste 10 åren. Se till att få med beredskapsväskan, ett nödvändigt tillbehör. Räkna dessutom med att skaffa en tillförlitlig exponeringsmätare, t ex Gossen LunaSix eller CalcuLite. En not om filmformat: Dagens kameror för 6x6 och 6x4,5 använder 120-film eller den längre 220 med samma spolstorlek. Många 6x6-kameror ända in på 60-talet använde 620-film och då passar inte 120-spolen. 117-filmen som nämndes ovan var en spinkig rulle som räckte till 6 exponeringar i 6x6 i stället för dom vanliga 12. Baby Rolleiflexen tog 127 film som ger 12 exponeringar 4x4. |
