Att säga Ja till Gud.

Att säga ja till Gud; vad innebär det? För det första så innebär det väl att man har fått en fråga från Honom. Har Du fått det????
 
Det är kanske inte alltid så lätt att veta. När jag var i tjugoårsåldern och läste Pascal och under universitetsstudier längtade och sökte efter en mening med mitt liv så erfor jag en sorts vind från en meningsfullare och renare tillvaro. Det var som om jag svagt hörde en fråga från han som är all tillvaros uppkomst och förvånat upptäckte jag att jag var beredd att ställa upp för den som står bakom bibeln.
Jag förklarade högtidligt för mig själv att jag ställde upp för Honom som skapat världen och att jag aldrig skulle förneka Honom.

Dagen efter så blev jag uppringd av en närbelägen grundskola som ville att jag skulle ta några timmars vikariat för en sjuk lärare. Det var SO-ämnen. Och när jag hade religionskunskap så pratade vi om en farbror eller kille i gamla testamentet som pratat med Gud genom en brinnande buske. Då fick jag en fråga från en tuff tjej som frågade om jag trodde på det där.
Då stod jag framför en klass med söta flickor och pojkar i den mest provocerande åldern. Det var åttonde-klassare. Och jag mindes mitt svar till den som jag aldrig skulle förneka som jag ett antal timmar tidigare sagt ett diffust Ja till. Men, inför dessa så vågade jag själv inte tro på upplevelsen jag hade haft på natten och förklarade något med att den som skrivet det där i Bibeln säkert trodde på det själv men i verkligheten hörde det inte hemma utan jag förklarade något med att det var hans egen inbillning som åstadkommit den där brinnande busken. Det är mycket möjligt att jag nämnde ordet psykos också.

Ibland får man äta upp det man säger med en bittrare eftersmak än annars.

Senare i livet fick jag en mer konkret fråga. Och jag är väldigt rädd för att nämna ordet psykos i samband med människor som erfarit vindar från en annan tillvaro. För den som svarat Ja till Gud finner nog i många sammanhang att det som Jesus sa; Den som inte är beredd att ta sitt kors och följa mig är inte värd att följa mig. Och korset har nog sett olika ut tiderna igenom, men Guds rike är ej av denna världen och många finner nog att Kristi efterföljd innebär ganska konkret att vara hatad av världen. Och då kanske inte alltid ett fint och stolt martyrskap utan en sorts prövningstillvaro där förlöjligandet och osanna beskyllningar haglar över den som väljer att följa det kall som kommit honom eller henne till del.
 

Är Du beredd att genomgå sådana prövningar?

Ibland är det svårt att veta vad man klarar av och det första kännetecknet för en som valt att följa Hans väg är nog att svaret skall kännetecknas av en ren Ärlighet. Så ett nej på en viss nivå kan visa sig vara mer välsignande än ett Ja utan riktig grund.

Håkan Karlsson
HV (FL)