GIGA KRÄFTOR
Av Olle Sahlin
Artikeln är hämtad från Sinkadus nr 12

Den amerikanska signalkräftan som planterades in i Sverige under mitten och slutet av 1900-talet, trivdes rätt hyggligt och undvek i det stora hela att drabbas av den kräftpest som så kraftigt decimerat den inhemska kräftstammen. En stadig och jämn urlakning av kemikalier nergrävda i Ulvsunda industriområde, tillsammans med den förhöjda strålningshalten, har åstadkommit ett fascinerande biologiskt laboratorium i Ulvsundasjön. Stockholms gigakräfter är en av de arter som har frodats och utvecklats i den näringsrika lösningen som utgör sjöns vatten.
    Stockholms gigakräfter blir upp till sju meter långa, vilket inkluderar klor och stjärt. De tävlar om livsutrymme med en stam alerta sötvattenshajar och enstaka jättegäddor, en situation som mer än väl har borgat för att de gigakräftor som har överlevt det naturliga urvalet, är synnerligen aggressiva och kamplystna skaldjur.
    Första gången någon hörde talas om de stora djuren var genom vilda skrönor som berättades av  de – numera nästan helt försvunna – ödlemän som tidigare bebodde större delen av strandens undre sektorer. Det tog dock inte särskilt lång tid därefter innan Pyris driftiga läckergommar lyckades organisera de första jaktexpeditionerna.

Gigakräftsjakt
    Den jakt som bedrivs av särskilda kräftfiskare kontrolleras numera fullständigt av fon Rijn. Den dynamiske köpmannen insåg tidigt det kulinariska – och därmed även det ekonomiska – värdet, och organiserade sin första fångstexpedition strax efter återkomsten till Hindenburg år 88. Expeditionen återvände med tre levande exemplar (och en 30-proncentig decimering av expeditionsstyrkan) till Hindenburg. Fon Rinjs ihärdighet och skoningslösa metoder ledde till att han lyckades lägga under sig hela kräftindustrin på bara fyra år.
   Grundkraven för att överleva som fiskare är styrka, snabbhet, mot, intelligens, simkunnighet och skicklighet i att hantera fångstredskapen; stålvajernät, rep, spik och slägga. Den höga lönen 30 kr om dagen under själva jakten och hemtransporten, står helt i relation till riskerna. Under de senaste decennierna har dock manfallet minskat betydligt på grund av bättre utrustning och vana fångstmän.
    I början av augusti ger den årliga expeditionen sig iväg mot Stockholm per båt. Uppankringsplatsen är en vik strax norr om Drottningsholms slottsruin på Ekerö där vattendjupet år sådant att jättegäddorna inte ger sig in, varefter fångstmännen utnyttjar det öppna stråk som resterna av Bergslagsvägen och Drottningholmsvägen erbjuder för färden ner mot Tranbergssundet. Under skuggan av broresterna på den västra stranden har fon Rijn upprättat ett fångstläger som under resten av året upprätthålls av den estniska hundkoloni som bebor stora delar av det gamla underjordiska tunnelbanenät i stadens norra del.
    Kräftkött förlorar snabbt sin fräschör och därför måste kräftorna hållas vid liv ända fram till tillagning. Den första jaktveckan används till jakt på bete till näten. Stora köttstycken på 10-20 kg är det enda som duger, så duktiga storviltsjägare har sin givna plats i expeditionen. Det är absolut livsfarligt att ge sig ut med båt i Ulvsundasjön och vattnet närmast. Näten vinschas därför ner i vattnet från den hängbro som sträcker sig mellan Tranbergsbrons båda brofästen (det som finns kvar). Hela nätet måste släppas samtidigt i sjön för att inte olyckan från år 93 ska upprepas. Nätet hade trasslat in sig i hängbrons rep ungefär 60 meter ut från stranden. En jättegädda på väg mot Strömmen tog med sig nät, hängbro, och nästan halva fångststyrkan ut i havet den gången.
    Fler vinschanordningar på land samlar sedan upp nätet i ett ”u” som stadigt blir mindre. Om fiskelyckan är god har helst inte mer än tre stycken kräftor hamnat i nätet på en och samma gång. Det bästa är om de uppretade djuren har trasslat in sig så mycket i nätet under försöken att befria sig att det bara är för fiskarna att klippa av den bit av nätet och slå ytterligare vajrar runt klor och ben för att säkra kräftorna inför landtransporten till de väntande båtarna. Denna transport görs på flata, storhjuliga vagnar som i regel dras av upp till sex ödlehundar var. Efter reparationer av nätet (som innebär ett snabbt inflätande av helt nya sektioner) vinschas det upp nytt nästa dag. Varje nät måste vanligen kasseras efter att ha använts omkring sex-sju gånger.
     Förutom att kräftorna, gäddorna, hajar och andra vattenlevande rovdjur som är en fara för liv och lem, finns det gott om trädiglar och krypskytar i området runt sjön. En isolerad ficka av ödlemän håller till på ön Kärsön och kan emellanåt ställa till problem. De är mycket förtjusta i gigakräftor, men inte så roade av att själva jaga dem. För att värja sig mot ödlemännens attacker mot kräfttransporterna är dessa därför skyddade av tungt beväpnade vakter.

Gigakräfta
    Fullvuxna exemplar blir upp till sju meter långa. Hela kroppen täcks av ett tjock, brunsvart skal som ändrar sig till ljusrött när djuret kokas. Dess vapen är huvudsaklingen de två klorna men den kan vände smälla till en motståndare med stjärten. Kräftan lever i vatten men kan andas luft och dör därför inte på land. Djurets konstruktion är dock sådan att det fungerar bäst i sin naturliga miljö som är sjö- och flodbottnar.