| I
Där låg vid Mälarevatten,
I ekars och björkars skygd,
En släktgård, där farfars farfar
För första gången bröt bygd.
En adelig gård – fast utan
Diplom eller fräslebrev,
Ty släkten med hjordar och svärdet
Själv åtkomsthandlingen skrev.
När först de röjde i skogen,
De sporde ej kung eller jarl,
Men gick budkaveln kring bygden,
Då ställde de häst och karl
De förde ej klingande tillnamn,
Men kändes på fanan ändå;
Dess märke – ylande ulven –
Var med när det gällde att slå.
För Halbarad, Pyri och frihet
På rätta sidan de stått;
Stormodiga gutaknösar
De djärvt på käften slått.
Och mången gråpälsig
ynglig
Med kluven stålhjälm lagts ned
Bland bråtar borta i öster,
Bland kalksten på Polens hed.
Nu fanns kvar blott tvenne karlar –
En gubbe om sjutti år,
Hans sonson, en raggig ynglig,
Som sett sin sjuttonde vår.
Och borgens handfast husfru,
Den unga Ylva Silverbett,
Som sköter gott godsets hjordar,
Åt ylande ulvens ätt.
II
Där satt nu den gamle Sven Vargman
På vargborg i fädernebo.
På väggen hängde hans pansar
Och slagsvärd från Rzoczys bro.
Från länsstolen sökte hans blickar
Den unge Ulv, som där stod,
En levande sammanfattning
Av fädernas kraft och mod
Så smidig, snabb och vacker –
Pälsen grå som berg och sten.
Med tapperhet, stålhand, huggtand
Han nedlagt båd’ hjort och ren.
Ej farfar kan blicken vända
Från ynglingen kära drag –
Att vara kejsarens småsven
Han reser till Polen idag.
Till Galbar Targon den store,
Vars bragder fylla en värld.
Ej drömmer om annat var ynglig,
Som mäktar lyfta svärd.
Fast Ulv ej har åren inne,
Av synnerligen nåd han fått,
Ej heder, som furstesöner
Därute ej skulle försmått.
I faran och segern sin herre
Helt nära han följa skall – |
Den höge ej glömt hans fader,
Som föll framför Rigas vall.
Var farfar än innerst känner,
Nå’n darrning ej märks i hans röst,
Å han lämnar ifrån sig
Sin ålderdoms stav och tröst.
Se’n han sin ättling välsignat,
Högtidiligt hans avsked ljöd;
”Du är den siste av ätten –
Var värdig i liv och död!”
III
En lysande segersommar
Därute till ända gått;
I regn av kulor och svärdshugg
Den unge Ulv stod sig gott.
Nu hösten redan var inne
Och bort ur kustens kvarter
Drog Galbar Targon mot söder –
Härhemma man visste ej mer.
På vargsborg hos gamle Sven Vargman
I stillhet kvällen förrann
Och Ylva läste för fränden
Ur rimmade krönikan.
Det tjöt och ven kring knuten
Och dankarna brunno så matt;
Då ljöd hovslag vid gården –
Ur halvslummern gubben spratt;
”Vem kommer så sent på kvällen?
Jag känner de hovarnas dån!
Så travar svarte Snabbfot
Som Ulv fick med härifrån.”
De sprungo båda till fönstret
Och Ylva gav till ett skri –
Liksom i en blå blek ljusning
En ryttare spränger förbi.
Ur stigbygeln foten lossnat
Och tyglarna glidit ur hand
Den vacklande ryttaren griper
Mot fladdrande manen ibland.
I nästa sekund han faller –
”Oh nej, det är gossen vår!”
Barhuvud, tvärs över hjässan
Han har ett gapande sår.
I blicken synen var borta,
De hörde blott höstregnets fall
Och från den länkande hunden
Ett ängsligt, utdraget skri.
Och tyst vid familjeboken
Den gamle till morgonen satt;
Han syntes tio år äldre
Allenast på denna natt.
I boken var sed att skriva
När någon såg dagens ljus,
När livet släcktes för någon
Av ylande ulvens hus.
Och långsamt, med ovan penna,
Vid bladets slut skrev han ner
Ett kors och sjätte september –
Nu fanns ej plats för mer.
|
