Tunnelrävarna: Pyri-samfundet slår tillbaka mot rubbitarna
Rubbitbekämpning
Av kapten Stig Svartenhielm
Pyri-samfundets armé

 Att strida mot rubbitar på deras hemmaplan är en av de mest obehagliga uppgifter en soldat kan ställas inför. Man måste bege sig in i smala, vindlande gångar, där belysningen är urusel och där larmsystem, fällor eller fiender kan dyka upp var som helst.
    Rubbitarna är svåra motståndare. Vi vet ganska lite om dem, men att de är våra fiender står helt klart. I hela Pyri-samfundets historia har dessa undflyende varelser slagit till där de haft möjligheten. De hatar uppenbarligen alla intelligenta varelser som på något sätt kan utgöra ett hot mot dem och de är beredda att tillgripa alla medel i sin kamp.
    För att kunna tränga in i Tigerns Håla, d.v.s. in i rubbitarnas näste, har Pyri-samfundets armé upprättat en specialenhet, Tunnelrävarna. Jag själv är officer i denna enhet, och i denna artikel kommer jag ta upp ett antal erfarenheter som jag har gjort under min karriär.

Beväpning och skydd

Man kryper på alla fyra i en rubbittunnel; takhöjden är normalt sådan att ingen fullvuxen kan ta sig fram på annat sätt. Detta gör att man måste använda vapen som kan hanteras med en hand. Pistoler och knivar är det bästa. Jag brukar rekommendera antingen en grovkalibrig pistol med ljuddämpare eller en maserpistol. Bägge är tysta och saknar ljuseffekter, vilket skydda från ovälkommen uppmärksamhet. Revolvrar är sämre än pistoler, främst därför att de normalt inte kan utrustas med ljuddämpare och för att de är svårare att ladda om. Kpistar och gevär måste skötas med två händer och är därför rätt hopplösa. Om du är kortvuxen så att du kan gå rakt i en tunnel, rekommenderar jag en kpist med ljuddämpare. Den är liten, tyst och har hög eldhastighet. Gevär är oftast så långa att de mest är i vägen.
    Glöm det där med handgranater. Eftersom du rör dig ”inomhus” kommer tryckvågen från explosionen att löpa genom de gångar du rör dig i utan att kunna expandera och förlora i styrka. Om du råkar ha turen att överleva, så är du förmodligen stendöv för resten av livet.
    När det gäller rustning finns det bara två vettiga alternativ; härdat läder eller skottsäker väst. Möjligtvis kan armskenor av metall vara till nytta i närstrider. Alla andra rustningar är tunga, klumpiga och kan rassla. Energirustningar är alltför stora; du riskerar att fastna i trånga gångar.
    Hjälm kan vara bra, under förutsättning att öronen lämnas fria så att du kan höra var dina fiender befinner sig. Under jorden är oftast hörseln ditt viktigaste sinne.

Observation och kommunikation
Att observera under jorden är svårt. Rubbitarnas gångar är inte upplysta, annat än i bostadsregionerna, och så långt kommer du sällan. Sålunda måste du ha med dig din egen belysning. Pannlampa är den enda användbara lösningen eftersom du måste ha båda händerna fria. Bäst är en eldriven lampan (se beskrivning), men har du inte tillgång till en sådan får du nöja dig med ett primitivare alternativ. Mutationerna Sonar och Infrasyn underlättar, men ingen av dem har en lika god upplösning som vanlig syn. Sonar räcker oftast inte för att finna väl dolda fällor. Och Infrasyn kan bara användas för att upptäcka saker med en kroppstemperatur som skiljer sig från omgivningen, t.ex. levande, varmblodiga varelser.
    Kommunikation är också ett problem, eftersom man måste vara tyst. Att ropa, drar till sig uppmärksamhet från både vänner och fiender. Radio fungerar illa under marken. Vi Tunnelrävar föredrar antingen mutationen Telepati eller en fälttelefon med strupmikrofon och hörsnäcka i örat. Du har en kabelrulle på ryggen, och allteftersom du avancerar rullas kabeln ut bakom dig. Nackdelen är att du är begränsad till kabelns längd och att du lämnar ett tydligt spår efter dig. Rubbitarnas egna kablar är begravda, så en synlig kabel måste tillhöra fienden.

Fällor och larm
Rubbitarna förväntar sig fiender överallt, och därför är deras gångsystem utrustade med otaliga larm. Fällor är ovanliga i huvudgångarna, men rubbitarna har ofta gjort sidogångar som de själva inte använder, utan vars enda syfte är att locka inkräktarna in i dödliga fällor.
    Fällor finns av två slag: låg- och högteknologiska. De lågteknologiska är oftast mycket enkla. Till exempel kan en bit av golvet vara en tunn träskiva, täckt av jord. När en tung varelse går ut på träskivan, brister den och den olycklige störtar ner i en grop med spetsade träpålar, ofta försedda med hullingar. Varje påle vållar ungefär lika mycket skada som ett kortspjut. Jag har också sett snubbeltrådar eller trampplattor som utlöser dolda armborst eller som får tunneltaket att största ner över den oförsiktige tunnelräven.
    Högteknologiska fällor utlöses ofta av att man bryter en ultraviolett ljusstråle, men det finns sådana som aktiveras av vibrationer i marken, kroppsvärme och dofter. Sådana fällor skador på en mängd sätt: laser, maser, gas, el. En av de mest obehagliga jag har sett bestod av ett dolt neutrongevär och utlöses av en värmedetektor. Vapnets stråle är osynlig, ljudlös och svår att upptäcka på annat sätt. Man måste ha en neutrondetektor, och sådan växer inte precis på trän nu för tiden. Soldaten som träffades föll ner död utan att vi kunde upptäcka vad som träffade honom.
    Jag kan glädja alla prospektiva tunnelkrypare med att de högteknologiska fällorna är långt mer sällsynta än de lågteknologiska. Även rubbitarna lider svår brist på sådan utrustning.

Gas
Gas är ett särskilt problem under jorden, eftersom den ofta inte ventileras bort i gångsystemet utan blir kvar. Rubbitarna är själva fullt medvetna om riskerna med giftgas, och de har gastäta dörrar på många ställen. Deras gångsystem är indelade i sektioner som kan isoleras. Rubbitarna använder själva gas mot inkräktare. De ser till att dessa blir ensamma i en sektion och sedan pumpar de in någon lämplig giftgas, oftast kolmonoxid som är lätt att framställa, luktfri och osynlig. Så se till att ha någon form av gasskydd. Och ta gärna med en gasdetektor, till exempel en liten fågel i en bur. Fågeln drabbas oftast av gasen innan koncentrationen har hunnit bli så hög att en IMM skadas.

Vakter
Alla viktiga tunnlar bevakas av vaktposter. Rubbitvakter rör sig aldrig ensamma; de kommer alltid i en uppsättning av minst två. Det har med varelsernas mentalitet att göra; de tycker mycket illa om att vara ensamma.
    Vaktposterna är normalt posterade i vaktrum, vilka nästan uteslutande är byggda ovanför den gång rummet bevakar. Sålunda måste man klättra upp ur gången in genom rummets golv. Vaktrummets öppning är vanligtvis helt neutral och skulle lika gärna kunna vara öppningen till en tunnel som leder uppåt. Rummet är vanligtvis mörkt; vakterna utnyttjar sin hörsel och sitt luktsinne för att hålla reda på vem eller vad som passerar genom gången. Bägge dessa sinnen är hos rubbiten klart bättre än hos människan. Däremot har en rubbit sämre syn; förmodligen kan de inte urskilja färger.
    Vaktrummen är oftast förbundna med en vaktcentral genom någon slags trådkommunikation, t.ex. telefon eller telegraf. Detta gör att ett larm sprider sig till hela nästet.
    På grund av att vakterna befinner sig över gången kan de lätt angripa sådan som försöker smyga sig förbi. Då använder de normalt kortspjut som de stöter ner genom rummets öppning. Alternativt kan en vakt kasta sig ner på motståndarens rygg och angripa med dolk. 

Pannlampa
De vanligaste modellerna av högteknologiska pannlampor är utrustade med en glödlampa på 100 watt och drivs av ett minienergipaket som varar i 100 timmar. Bakom lampan sitter en reflektor som ser till att ljuset sprider sig i en kon med ungefär 30 graders bredd.
    Nutida pannlampor är ofta försedda med en oljelampa som sprider ett tämligen svagt sken, jämförbart med en 25 watts glödlampa.

Sammanfattning
När du vandrar i ett rubbitnäste så är du automatiskt en fiende eftersom du inte är en av dem. Din lukt och de ljud du förorsakar när du rör dig avslöjar dig omedelbart, även om du befinner dig i beckmörker. De rubbitar som kan strida kommer att försöka bekämpa dig med list och våld. De som inte kan slåss kommer att fly och försöka larma närmsta vakt. Sålunda är du i den mest utsatta position en soldat kan befinna sig i. Du är i fiendeland, i en terräng som fienden kan utan och innan medan du är på okänd mark. Vad du än gör, ge inte upp. Visserligen händer det att rubbitarna tar fångar, men dessa utsätts alltid för hårda förhör. De få pyriska fångar som har utväxlats har ofta varit mycket illa medfarna.