Enligt
ett torparkontrakt daterat den 3 mars 1883 upplåter dåvarande husbonden på
Laggnäs hemman i Hopsala Gustaf Michelsson sitt ägande utskogsskifte till
Fredrik Johansson Sunde och antager honom som torpare till 49 års tid. Det tilltänkta
torpstället är enligt kontraktet beläget vid Kronoby å på Sältisbacken,
ca: en fjärdedels mil överom Snåre by, mot Kolam till.
På
vårvintern år 1883 lämnar Fredrik Sunde- hemmanet och beger sig med häst och
släde upp åt landet mot Sältisbacka och sitt nya torpställe. Där skulle han
hugga och köra ut timmer till det planerade torpet, för att genast
efter snösmältningen kunna sätta i gång med
bygget. I sitt sällskap hade han sin 23 åriga son Johan som nyligen
kommit hem efter en avtjänad treårig värnplikt i ryska armen i Villmanstrand.
Fredrik
hade anledning att vara nöjd med villkoren i det uppgjorda torparkontraktet.
Allt behövligt byggnadsvirke fick han hugga från hemmanets skog, samt ved till
bränsle och virke till gärdsel så mycket han behövde. Befintlig ängsmark
fick han begagna och upptaga till åker så mycket han förmådde. En bidragande
orsak till Fredriks förmånliga torparkontrakt var att han även skulle fungera
som skogsvakt. Laggnäs stora utskogsskifte på ca: 300 tunnland sträckte sig
från torpet ända till Terjärv rå i Fagerbackan. Där hade man ofta påhälsning
av obehöriga som högg både ved
och annat virke. Detta ofog ville husbonden på Laggnäs Gustav Michelsson få
stävjat genom att få fast bosättning på sitt skifte. Tidigare hade ingen bosättning
funnits på platsen, men ett litet åkerstycke på ca: tre kappland en bit från
det planerade torpstället som kallades för" Fuxas storåkern" tyder
på att odlingsplaner tidigare förekommit på stället.
Så
snart snön smultit bort på våren var Fredrik klar att påbörja uppförandet
av stugan som blev rejält stor för att vara en torpstuga. Den fick fick
måtten 6 x 14 meter och bestod av stuga och tre kammare. Hjälp med
byggandet hade han av sina båda söner
Johan och Leander som han delade nybyggarmödorna med.
Det
berättas att de hela första sommaren bodde i en riskoja vid en stor sten som
finns nära tomten. Framskaffandet av förnödenheter och byggnadsmaterial till
torpstället, försvårades av att det på barmark inte fanns någon farbar väg.
Endast under de torraste sommarmånaderna var det möjligt att med häst och kärra
ta sig fram över strandängarna utmed ån till Hammarforsen. Därifrån kunde
man sedan följa samma väg som Snåreborna använde vid sina kvarnresor till Sågkvarnsforsen.
Den vägen gick över Gangspangsklubben och Risöjen upp till Snåre. Ställvis
var den utdikad då den gick över låglänta marker och kallades därför
för" måkavägen." Men även på de utdikade avsnitten av vägen
var framkomligheten med häst och kärra begränsad till de torra sommarmånaderna.
Till Kivijärvi gårdarna som låg något närmare än Snåre gick en gångstig
på fast momark, som alltid användes när man gick till fots eller färdades
ridande. Den var dock ställvis så stenig att man endast i yttersta nödfall
tog sig fram till byn den vägen med
häst och kärra. Vintertid var det betydligt enklare att ta sig till och från
torpet då uppkörda vintervägar fanns såväl till Kivijärvi och Snåre som
till Kolamby.
Så
snart stugan fåtts i beboeligt skick kunde hela familjen flytta till torpet.
Den bestod av förutom Fredrik själv och hans hustru Brita av sönerna Johan
och Leander samt dottern Sofia .Sonen Leander bodde endast tidvis på torpet då
han redan i januari 1884 blev antagen som lärare i den av församlingen inrättade
ambulerande småskolan. Han undervisade i det andra distriktet som omfattade
byarna Påras och Söderby. Sin tjänst som lärare skötte han fram till 1889 då
han liksom många andra unga män valde att emigrera till Amerika, i stället
för att tillbringa tre år i ryska armen, som sin äldre broder. Som lärare
kom han alltid att i folkmun kallas för "Fredrikas Leander".
Att
mitt i vildmarken anlägga ett nybygge och med dåtida arbetsmetoder och redskap
uppföra nödiga byggnader för såväl folk som fä, krävde både svett och möda.
Samtidigt skulle mark uppröjas till åker för att familjen skulle få sin bärgning
och foder bärgas för kreaturens behov. Dessutom skulle torparen svara för
sina åtaganden mot hemmansägaren för sina erhållna torparförmåner.
Sedan
såväl stugan som fähus och stall med nödiga foderutrymmen och en ståtlig
ribyggnad blivit uppförda, samt tillräckligt åker uppbruten för att trygga
det dagliga brödet, blev det tid
Fastän
Fredrikas torp låg mitt ut i ödemarken så var det långt ifrån något
ensligt ställe. Året om var det trafik utmed ån och för alla som färdades förbi
var torpet ett naturligt rastställe.
Närmaste granne ca: fyra
km. upp efter ån var torparen på Storede Carl Mattson. Han
brukade även sköta om tjärbränningen för Finnholmborna på deras
utskifte. Terjärvborna hade sina strandängar utmed ån ända ned till
Hammarforsen och när dessa höbärgades var det alltid en massa folk i farten.
Likaså när Hopsalabornas besökte sina utskogsskiften som låg i anslutning
till torpet och arbetade där, så var torpet ett naturligt övernattnings ställe.
Vintertid var det alltid
skogshuggare och körkarlar som behövde nattkvarter och fyllde stugan så långt
som utrymmet det medgav. Den allra livligaste tiden var i alla fall på våren då
det under vintern till ån utkörda virket skulle barkas och flottas. Då hände
det ofta att stugan överfylldes av hungriga och trötta karlar som ville ha mat
och husrum.
Det
berättas att mor i stugan många gånger hade svårt om morgnarna att komma från
kammaren till spiseln för att göra upp eld , då stuggolvet var fullpackat med
sovande karlar.
Gårdsfolket på torpet lärde sig snart att det gick att förtjäna
en extra slant genom att stå till tjänst med mat och husrum för behövande.
Det gällde därför att vara väl försedd med nödvändiga matvaror för att
kunna utspisa alla behövande, särskilt under de bråda vårmånaderna. .
Ibland
kunde det hända att en del av flottarna levde om ordentligt efter det de fått
sin avlöning. Vid ett sådant tillfälle kom en gång en ökänd bråkmakare
som var kraftigt berusad in till torpet. Han gick raka vägen fram till
spisen där en gryta stod ,en sk. trefotapanna, fattade tag i skaftet och slog
den i spiselhällen så att alla fötterna
for rakt igenom grytan.
Den
unga sonhustruns flyttning till torpet innebar förändringar Hitintills hade
enbart vuxna bott där men nu började småfolk komma till världen, och att föda
barn i ett avlägset skogstorp var långt
ifrån problemfritt. Sju barn såg dagens ljus på torpet, av vilka ett dog i späd
ålder och två andra en nioårig pojke och en åttaårig flicka
föll offer för en scharlakansfeber epidemi som härjade i bygden. Även
Fredrik blev lämnad ensam då hans hustru Brita dog den 8.2.1892. Drygt ett år
senare hittade dock den 55 år
gamla änklingen en ny livskamrat och gifte om sig med
Kassamans Anders trotjänarinna Greta-Lisa
Andersdotter Gertruds. De fick leva tillsammans i nio år då Fredrik gick bort
21 oktober 1902, medan Greta-Lisa levde fram till 1916.
Nya problem blev det på torpet när barnen vuxit upp och nått skolåldern.
Vägen till Snåre där den ambulerande småskolan verkade var lång och gick
mitt igenom ödemarken. Frågan löstes därför så att barnen fick bo hos sina
morföräldrar under de veckor de besökte skolan.
År
1900 blev det tillfälle för Johan att få köpa en hemmansdel i Kivijärvi av
Nils Mattson Snåres måg August Johanson och hans hustru Greta, som i sin tur köpt
sig ett hemman på Rudnäs . Sex år senare när den andra mågen Anders
Johanson dött och Nils Mattsons hemman såldes kunde Johan
köpa hela den hemmansdel som Nils ägt på Kivijärvi.
Planerna på att flytta in till byn började nu småningom mogna, men torparkontraktet var skrivet på 49 år och då skulle alla byggnader utan ersättning övergå tillbaka till hemmanet. Eftersom nästan halva tiden ännu återstod så kom man överens om att torparen skulle få inlösa alla andra hus förutom höladorna för en ersättning om 900 mk.
Ett nytt byggnadsskede började för Johan som nu fick
börja riva ned husen på torpet och flytta dem till byn
Det
dröjde fram till 1911 innan alla
hus fanns på plats på det nya stället och hela familjen kunde flytta in.
Under en del av byggnadstiden hade familjen varit inhyst hos Johannes Andersson
(Lind) i byn. Efter flyttningen till byn fortsatte man att odla torpets ägor
som förut, men trafiken var nu den motsatta. Höet kördes hem efter vintervägen
som gick över Brottmossen och Lillmossen till Skogsdalakärret och vidare över
Smalakärret och Plättarna ut till torpet Rågen fortsatte man att tröska i
rian på torpet som stod kvar till början av trettiotalet, då den såldes till
Kaino i Nedervetil. Kornet och havren kördes däremot hem om vintern och tröskades
på bolagets tröskverk vid Öjntåget. Om höstarna sedan skörden var bärgad
förde man korna till torpet på nyvällon. Där hade ett sommarfähus inretts
som stod kvar långt in på tjugotalet. När korna hölls där hade man drygt
tre kilometer att gå till ladugården för att mjölka
både morgon och kväll och sen skulle mjölken bäras hem igen. Johan
hann bo tio år i byn efter flyttningen från torpet då han dog 1921 endast 61
år gammal. Därefter brukades torpet gemensamt av sönerna Herman och Martin ända
fram till 1933 då torpar avtalet utgick.
Mina
egna minnesbilder av Fredrikas torpet börjar i slutet av tjugotalet och har ett
romantiskt skimmer över sig. Att få
följa med till torpet innebar alltid spänning och äventyr. Vi barn fick
alltid rida och ibland till och med två på var häst efter den steniga stigen
medan de vuxna travade efter. När de äldre arbetade fick vi
hålla till nere vid ån där vi simmade ,metade och fångade gäddyngel
med snaror. Höbärgningen på torpet var alltid en av sommarens höjdpunkter. Då
var vi mycket folk tillsammans, både egna och tjänstefolk och då fick det gärna
regna så vi slapp hjälpa till med höbärgningen och fick mera tid över
för våra äventyr nere vid ån. På inget annat ställe hade höet
en så härlig doft som det hade på torpet, och aldrig har en smörgås
smakat bättre än när smörasken och mjölkhinken togs upp ur det kalla och
djupa stenhålet bakom ladan och vi alla satte
oss att äta på dikesrenen. Att sedan få sträcka ut sig och vila i det
solvarma doftande höet och vänta en stund tills höet blivit lagom torrt för
att köras in i ladorna var en sorglös, ung pojkes högsta lycka.
När
vi barn blivit äldre fick vi ensamma börja föra korna på bete till torpet,
men vi tog alltid hem dem till kvällen. Väl framme vid torpet fick korna ströva
fritt och behövde inte vaktas så noga utan vi kunde ägna oss åt andra saker
som att fiska och plocka bär. Ibland hade vi följe av andra barn från byn som
gärna följde med för att få meta i den då ännu så fiskrika ån.
En
gång höll det dock på att gå riktigt på tok på en av dessa vallfärder
till torpet. Korna var på väg ned mot ån för att dricka när två av dem började
bråka och stångas. Den ko som förlorade stångades in mellan två träd som växte
alldeles intill varandra vid den sluttande åstranden. Där den blev fastklämd
om magen och blev att hänga med huvudet mot ån. Mina systrar Göta och Margit
var den dagen ensamma med korna och hade ingen möjlighet att få loss kon som
var fastkilad mellan två stora träd.
Margit som då var endast sex år gammal fick åtaga sig att springa den tre
kilometer långa och steniga vägen hem till byn för att söka hjälp, medan Göta
stannade kvar och såg efter den fastklämda kon. Min far
var ute på skördearbete när Margit andfådd och röd i ansiktet kom
hem och berättade om vad som skett, men han
tillkallades och försedd med en yxa i handen begav han sig springande
tillbaka till torpet. Han lyckades fälla det ena trädet och befria kon som
fortfarande var vid liv och klarade sig utan några större men.
Efter
torparkontraktets utgång fortsatte Herman och Martin att bruka torpet flera år
framåt genom årliga avtal. Efter dem arrenderades torpet av bland andra
Rafael Dalskog och flera Snårebönder
under kortare perioder, tills ägarna på Laggnäs själva tog hand om skötseln
av torpet.
Ännu
i dag brukas det största odlingsskiftet, medan skogen återerövrat gårdstomten
samt de mindre åkertegarna och cirkeln är sluten.