NÅGRA INTRESSANTA VINSLÖVSBOR.

Redan under studietiden i Lund, på 1820-talet, tjänstgjorde han som lärare och rektor.

Man förberedde sig i Sverige på att införa allmän folkskola. Även läroverken skulle reformeras, Bergman följde utvecklingen med stort intresse. Han fann att betänkandena innehöll mycket som han inte accepterade. Remisstid var utsatt, han var beredd. Inom föreskriven tid insände kyrkoherde Bergman sin inlaga.

Den hette "Om Swenska Scholväsendet". Titeln visar att han gjorde ordentliga utblickar. I september 1832 lämnade han korrektur till en tryckt upplaga av sitt verk. Det hade inte mindre än 326 sidor och var tillägnad de yngre prästerna i landet. Det var på dem han hoppades.
Vem satt då i den kommittén som skrivit betänkadet? Det var ett 20-tal av Sveriges främsta kulturpersonligheter, däribland Johan Olov Wallin, Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer.

Bergman ansåg att kommittén uppehållit sig vid småsaker men glömt huvudsaken. Den borde vara att skaffa dugliga lärare. Bisaken var en massa reglementen och föreskrifter.

Kommittén hade också byggt skolan på en osäker och vacklande grund. Helheten saknades. -"Nu sätter man dit ett gammalt aggregat, ett gammalt plagg med nya lappar på sönderrivna ställen!" Ingen dålig salva precis.
Mycket av det som finns i boken är som en profetisk vision om framtiden. En hel del tankar återkommer senare (1868-70) i skrifter som rör en ny skolform - Folkhögskolan.

När kyrkoherde Bergman kom till Vinslöv 1833, fanns det ett år 1821 uppfört skolhus i Vinslövs by, vilket också var bostad för organisten. Denne - jämte en krympling - skötte undervisningen genom att resa runt i de olika byarna. Under några veckors tid skulle de i varje fall försöka ge barnen lite kunskap.

Bergman som redan från tidig studietid varit uppfylld av tron på kunskapens kulturella betydelse, grep sig snabbt an med att förbättra undervisningen i sina församlingar.

Sina nattvardsbarn gav Bergman inte bara en gedigen bibelkunskap. Han tog också upp kyrkohistoria och Palestinas geografi. Många förundrade sig - och givetvis irriterade det också.
-"Bergman var en fantast som ville göra nattvardsskolan till en lärdomsskola på bekostnad av religionsundervisningen!"Men så var det verkligen inte.

I prästgårdens stora sal ordnade han sedan den första fasta skolan i pastoratet. Jämte kyrkoherden undervisade två studenter. Skolan vann mycket gott rykte, och fick efter hand som den blev känd ta emot långväga elever.
Den blev en sk internatskola, besökt framför allt av ståndspersoners barn. När Bergman insjuknade, måste skolan läggas ner. Då var där tre akademiska lärare anställda, en engelsman för språkundervisningen och en musiklärare. Skolan tycks ha haft 43 elever, varav 18 bodde i prästgården.

Bergman ansåg att skolor borde byggas i varje by och föreslog att den rika församlingen skulle ge lån till varje större by. Det mötte hårt motstånd. -"Det skulle fortfara som hittills," osv. Men han gav sig inte. Med stor energi och övertalningsförmåga lyckades han genomdriva sina önskemål.
Så skolor byggdes i Lommarp, Vanneberga, Åraslöv och Nävlinge under 1830-talet, alltså flera år före den nya folkskolestadgan som kom 1842 och som stadgade att det skulle finnas en fast skola i varje församling. I Nävlinge och Vanneberga byggdes skolorna med fattigstuga i bottenplanet.
Efter ett trettioårigt arbete hade han nått så långt att i pastoratet fanns fem folkskolor med dugliga lärare, dessutom småbarnsskolor, ett resultat långt utöver vad som var obligatoriskt.

När Bergman ville nå ett mål, kunde han vara mycket envis. Att skolbänkarna var hårt slitna och behövde bytas fann han vid besök 1868. Han visste att i Kristianstad utställde man sk "amerikanska bänkar", dvs träbänkar med stol och bänk fastsatta i ett träunderrede. De äldre av oss har säkert suttit i sådana under skoltiden. Sådana ville Bergman ha till Vinslöv.
Han bjöd alla pastoratets skolstyrelser och lärare på resa med järnväg till Kristianstad - bara det en stor händelse med detta för Vinslöv nya snabba resandesätt. Sedan bjöd Bergman på en god middag i Kristianstad, följt av studiebesök. När Bergman nästa år föreslog nya bänkar, beslutade skolstyrelsen om bänkar till alla fyra skolorna. Kort därpå beslutar också Nävlinge att inköpa de amerikanska nymodigheterna.

På 1860-talet grips C A Bergman helt av dansken Grundtvigs tankar om en folkhögskola. Han är med i planeringen av Önnestad folkhögskola. På ett utomordentligt sätt har Bergman angivit den svenska folkhögskolans uppgift - ja, han var med att staka ut de linjer som har gällt för våra folkhögskolor fram till vår tid.

Men denna dag är hela Stockholm i rörelse för att hedra prosten Kröger eller beskåda hedersbevisningen. Riksråd, generaler, finansfurstar såväl som aristokrater tågar före och efter den vagn som hyser en enkel prästman från Skåne.

Men låt oss börja lite tidigare. Carl Kröger föddes i Karlshamn 1711. Efter fullbordade studier tjänstgjorde han tre år som adjunkt och tio år som komminister i sin födelsestad.

1745 blev Kröger kyrkoherde i Vinslöv. "Han var en man utmärkt för kvickhet, skarpsinne och självständighet; nitisk själasörjare, god make och husbonde", säger Fryksell.

1764 utses Kröger av prästerskapet i Lunds stift till deras riksdagsman i riksdagen 1765-1766. Valen vid denna riksdag hade gett mösspartiet en stor övervikt. Partiet begagnade sig av denna till att genast ta över regeringsmakten. Kröger tillhörde av övertygelse mösspartiet, och vid denna riksdag deltar han med stor iver. Han blir så uppmärksammad av sina vänner att, vid den följande riskdagen 1769-70, han anses som en av mösspartiets ledare.

Vid denna riksdag har hattpartiet lyckats få majorietet. Följden blir den vanliga.Det segrande partiet bemäktigar sig makten. Då blir det fråga om att avskeda de sittande rådsherrarna.Bland dem som i prästerståndet främst uppträdde till rådsherrarnas försvar var prosten Kröger.
"De nu angripne rådsherrarna voro oegennyttiga, ovanligt arbetssamma och tillika mer gudfruktiga än bland högre ämbetsmän brukligt var". Det hjälper inte. Vid omröstningen förlorade Kröger och mössorna med 14 mot 39.

Vid denna riksdag väcktes förslag om att utvidga kungamakten.Det var ett förslag, som visserligen gav kungen en något större makt, men i mycket högre grad gynnade Rådet, dvs de härskande Hattarna.
När frågan behandlades i prästerståndet var flertalet helt klara på denna s.k. Säkerhetsakts förträfflighet. Men här fanns en grupp som inte var lika övertygad om nyttan av obegränsad frihet för folket - läs ständerna - och hit hörde Kröger. Brinnande av harm över sitt tidigare nederlag angående rådsherrarna, gick han till skarpt angrepp. Anförandet väckte en enorm uppståndelse och ledde till mycket motstånd. En biskop begärde att Kröger skulle voteras ut ur prästernas stånd. Så skedde också, och det trots att flera präster stod upp till Krögers försvar.
Talmannen - Hatt - skrev till och med till Lunds stifts präster att Kröger för framtiden inte borde väljas av dem till riksdagsman. Men Säkerhetsakten var inte populär bland folket. Det märktes vid detta tillfälle. För nu inträffade det som jag började beskriva i inledningen till denna berättelse.

När Kröger skulle fara hem följdes han genom Stockholm av detta stora uppbåd av människor. Resan går utefter den långa Hornsgatan till Liljeholmen.Verser sjungs till denna "frihetens maryr".

"Du värde man, du som såg bandet,
Som åt vår frihet ämnat var.
Du tog då henne i försvar
Du tålte ej se fosterlandet
Gå kvitt den rätt, som det tillhör;
Du ville ständer skull` bli ständer,
Du ville ej se bundna händer
På dem som fritt regera bör."

Skålar dracks, där kanske musten var bättre än poesin. En skål lyder

"Den är för Sveriges frihet tröger,
Som icke älskar prosten Kröger."

Kannan ur vilken prosten Kröger drack var av silver. Det var borgerskapet i Stockholm som la tillammans och köpte denna kanna på 242 lod, där man bland annat lät inrista följande:

Hatas av egennyttan
tadlas av avunden
förföljas av agget,
är frihetshjältars lott och vanliga lön,
som ock tillfallit Herr Prosten

CARL KRÖGER

Vilken praktfull avslutning efter att ha blivit så snöpligen utvoterad den 15 novemer 1769.Man kan undra om han kände sig som en frihetens maryr, Sveriges Cicero, utvoterad av Catelina, som man försökte göra honom till.

Nu var det bara att resa hem till Vinslöv, undervisa barnen, predika för Vinslövsbönderna och deras moror. En helt annan uppgift i sanning.

Prosten Kröger får upprättelse till 1771 års riksdag, till vilken han blir återvald. Man hade redan 1769 begärt att de handlingar som låg till grund för Krögers utvotering skulle tryckas. Men talmannen, biskop Felenius, vägrade. Nu blev de tryckta och Kröger fick upprättelse. Han deltar flitigt i riksdagens arbete, hans namn förekommer ständigt i riksdagsprotokollen.

Gustaf III:s revolution utbryter 1772 under det att riksdagen är samlad. Kungen lät fängsla flera av Möss-partiets främsta kämpar, däribland givetvis också prosten Kröger.Kungen lät skicka hälsningar till deras fruar, att de inte skulle vara oroliga. Deras män skulle snart bli fria. Fångenskapen varade också bara två dagar.

Kröger fortsatte arbetet i riksdagen. När någon frågade om hans tankar om den nya regeringsformen, svarade han klokt nog:" Därom får mina barnbarn yttra sig."

Kröger var gift tre gånger. Av sönerna var Henrik Salomon landsfiskal i Kristianstads län och Adam Jordan häradshövding i Lund. Denne sistnämnde torde ha varit den förste som gav ut dikter på bygdemål, då han kallade sig "Göinge-Jeppan".

Många anekdoter berättas om Krögers kvicka, satiriska infall.
Då kommendörkapten Sjöstjerna, som brukade skämta om heliga ting, en gång frågade Kröger om han trodde sig kunna omvända honom, svarade Kröger:"Nej, ni liknar förmodligen mina gamla byxor, vilka inte duger att vända om."

Vid ett annat tillfälle, när några officerare, vilka deltagit i pommerska kriget besökte Kröger, och oupphörligt skröt om sina bragder i kriget, sa han om flugorna, som besvärade sällskapet:" -De är så oförskämda, som hade de varit med i pommerska kriget."

Kröger satt fången på slottet och kunde se ner på de uppställda kanonerna.Alla riksdagsmännen tvangs i samband med frisläppandet att avlägga en ed.
"Jag är förvånad över att du avlade en sådan ed",sa en av hans vänner. "Vad skulle jag göra", svarade Kröger, " jag hade jus cannonicum för ögonen".

Sven och Mårten hade vandrat den långa vägen till "stan " som man sa i Vinslöv om Kristianstad. De gick till jernbanestationen för att se på tåget. Äventyr lyste i deras ögon och de kom överens om att ifall pengarna räckte skulle de åka tåget hem till Vinslöv. De kunde kosta på sig att vara herremän varför Mårten stegar fram till biljettluckan och ber att få lösa "tvau billia getter te Vingsle".
Biljettförsäljaren upplyser dem om att det blir billigare att lösa tur och retur. "Tvau retur",säger då Mårten.
Uppkomna på tåget tar de plats på var sin sida om kupéfönstret. Efter en stunds tystnad av pur förvåning och spänning säger Mårten: " Detta går fan ta mej fortare än prästens skidakärra." När konduktören kommer upplyser han dem om att två så eminenta passagerare får åka tillbaka till Kristianstad om de har lust. "Dä va sjantilt ", svarar Mårten och framkomna till Vinslöv tar de första tåget till stan igen och vandrar så den långa vägen till Vinslöv och Lommarp på natten.

Mårten besökte gärna torgdagarna i Hässleholm. Som betalning för ett jobb hade han fått en bleckflöjt vilken han spelade på. En dag stötte han på en känd läsarepredikant i Hässleholm. Denne frågade vad det var för en vacker melodi som Mårten spelade. Som Mårten varken tyckte om präster eller predikanter dräpte han till med följande svar:"Fan, förstår du dej icke på guss ord".Svaret var fyndigt för det var en psalm han hade spelat.

Många gånger var det tämligen fattigt med maten i den lilla stugan. De hade inte mer att äta än de kunde sno till sig på torgen. Några " sillarompor" stekta i en bit talg var inte att förakta och en bit svart bröd samt en kopp kaffe utan grädde och socker kunde hålla hungern på avstånd.

En vinterdag hade Mårten fått en korumpa och nu skulle det kokas ärter. Hanna och Sven hade ärende till "stan" varför Mårten satte igång med matlagningen. Ärterna smakade bra och han åt ett par stora tallrikar. Men riktigt möra var de inte. För att få dem möra hade han vräkt i en handfull soda. Detta tålte inte magen. Plågorna var svåra och Mårten var förvissad om att han skulle dö. Dö så där i ensamhet hade han inte lust till. Han kravlade sig bort till närmaste granne och sa i ömklig ton; "Ska du följa mä hem och se Mårten dö."
Dog gjorde han inte. Han blev återkallad till livet tämligen bryskt när Hanna fick reda på att han fördärvat de rara ärtorna. När Mårten någon gång talade om händelsen med "ärtakoget" slutade han alltid med: "Da va allt en räli paunyttfödelse.Må ja dö redit nästa gång. "

Handlande Sven Andersson hade Hanna som "kund". När hon under lång tid handlat (helst snus) utan att betala, krävde handlaren henne på betalning. Då blev Hanna arg och sa på fullaste allvar:" Akta du dej bara,annars så flyttar jag min handel till en annan affär." (Hon betalade aldrig något.)

Sven låg sjuk. Mårten passade honom. En granne frågade hur det var med Sven. "Jo", sa Sven, " sen jag flyttade huvudet i hin ändan på hanom, blev det bättre." Mårten hade förstås vänt honom i soffan, värre var det inte.

Gästfria var syskonen Lomb och de tog en ära i ett besök i den lilla stugan. De var ju glada för att prata och när det var tid för uppbrott sade alltid Sven:"Vänta lide vi har väl nåed vi kan bjuda paå.Vi ä ju skaåningar fast vi bo i gynga härad. Du Maårten kan väl spela en bid."