Nordens äldsta daterade tegelbyggnad, invigd av ärkebiskop
Absalon i Lund den 26 oktober 1192.
Kyrkan har intressanta inventarier,bl.a. en dopfunt gjord av
Tove stenmästare med fanstastiska bilder samt en relikförteckning
som också är något enastående.
Här finns lämningar av en fornborg, upptäckt först 1973. 1000
fornborgar finns registrerade i landet. Ytterligare en fornborg i
Skåne finns på Stenshuvud. Det är en imponerande anläggning där
djur också kunde medtagas. Borgen mäter 215x170 m. Kärret som finns
användes troligen till vattenreservoar. Vid byggandet utnyttjades
större klippblock och stup. Det som nu minner om fornborgen är de
knappat 1/2 m höga murresterna. I norr och söder finns än idag väl
synliga smala öppningar, som var smala passager in och ut.
Det är omöjligt att datera borgen. En del användes mellan år
300-500, andra på 1000-talet.
Carl von Linné besökte backen under sin Skånska resa 18 maj 1749
och beskriver bygden.
Litt: Linnés Skånska Resa.
Tyvärr är inte mycket skrivet om Orekällan och offren där.
I en skinnklädd bok tillhörig Vinslövs kyrka finns en förteckning över
"Influtne och utdelte fattigmedel" i Vinslövs församling från år 1795.
Boken är ett dokument över en gången tids socialvård, där inkomsterna
utgjordes av böter, gåvor, donationer, sterbhusmedel och kollekter. Två
riksdaler kunde utgöra pensionen för den som verkligen var fattig i
samhället.
I denna bok finns Orekällan nämnd.
För år 1796 finns en inkomst från Qvillan i Vanneberga skog om 19 skilling.
I förteckningen från 1830 finner man
att inkomsterna tas upp i grupper från ett till nio, Den nionde posten
utgör offer vid Orebergs källa.
Under forntiden offrade folk till sina hedniska gudar och man fortsatte
med dessa offer - även om det nu var kyrkan som uppbar dem, under
1830-talet tydligtvis viktig inkomst till ortens fattigkassa.
De tidigast kända mötena i Vanneberga backe tycks ha hållits här vid
Orekällan.
Skånes enda kända ringröse. Kallas så på grund av formen- Innanför stenformationen finns en plan markyta, som tydligen varit helt stenfri, innan röset på något sätt demolerats. Endast ett tiotal sådana rösen är kända i landet.
Sägnen om Raddlarrör: Ett par drängar hade fått för sig att Raddlarrör skulle vara fullt med skatter. En dag gick de upp och började leta. Det var ett tungt göre och vårskymningen sänkte sig över dem.
Plötsligt uppstod ett väldigt eldsken, de såg drakar och troll och båda föll baklänges ur röset. Samtidigt lyste det rött nere i Lommarps by. "Byn brinner", skrek de och rusade ner för att hjälpa till att släcka. Men när de kom ner fanns där inget sken, ingen eld. De hade lurats iväg ifån röset. Men ingen vågade ge sig upp igen för att hämta skatten.
TILLBAKA.Här finns minnen från yngre stenåldern fram till vikingatiden. Platsen är en cirka 800 meter lång och 25 meter hög moränvall. Jämför med sagan: Slaget vid Stangebjär
TILLBAKA.Vinslövs kyrka är byggd under första hälften av 1100-talet. Kvar av
den ursprungliga kyrkan är kor och absid. Valven är här tillkomna under
medeltiden. Ovanför dem finns de ursprungliga grova bjälkarna bevarade,
de som utgjorde det ursprungliga taket i den romanska kyrkan.
De fina målningarna i kor och absid är framtagna 1890 - 1930.
För den som vill veta mer om kyrkan hänvisas till den lilla folder om
kyrkan som finns i vapenhuset.