TEXTER:

På polarisen är den musikvetenskapliga forskningen i full gång.
En professor i vit rock spelar växelanslag på ett sjölejons morrhår.
Hans plektrum är ett valben.
I laboratoriet står en förstärkare och brummar. Det är en moderlös sälunge med kontakter i stjärten.
I en stor glasburk förvaras några döda torskar och på ett fat ligger en sovande havskatt.
Det går att höra hur den spinner genom en liten högtalare bredvid.
Intill står en stämgaffel av ljummen is.
Forskningsfartyget vaggar, skaver mot blåisen.
Lanternor sprider sitt ljus långt ut i kvällningen som vått i vått, när man laborerar med vattenfärger på blött papper.
En elvasträngad lutfisk står uppställd utanför kaptenens hytt. Det ringer i senorna när snöröken far in i den.
Ljudet fortplantar sig i omgivningen.
En bit bort, i en vak, sitter en eskimå i sin kajak och skakar bekymrat på huvudet.
Han paddlar hemåt med en knallröd telecaster från sextiofyra som åra.
En guldfärgad gitarrsladd hänger efter som en utsträckt hand till de gamla och deras seder.
Som en spricka på isen.

Jorden är en banjo. Världsdelarna dess bandstavar. Mellan polerna går strängarna dirrande och darrande över bergskammarna. I skogen klingar tillvaron hårt för de vilda hårlösa harar som samlats kring lägerelden för att lära sig mera om flora och fauna och banjospel. De blir imponerade av sin egen okunskap men ler i smyg åt sina tätt sittande och vassa framtänder när de mumsar upp stallet, stämskruvarna och de fina små pärlemoinläggen på den väl inslitna greppbrädan av mänskligt rosenträ. ( till menyn)