Vågen var en balansvåg, och balansvågar är extra förnedrande. På en vanlig analog/digital våg då får man domen direkt, medan man på en balansvåg drar ut på lidandet. Först måste man bestämma sig för vilket tiotal man ska börja med. Börjar man för lågt, då blir det en duns som inte undgår någon i rummet. Känslan är snarlik den man känner när bankomaten på sitt brutala vis berättar för en att "täckning saknas för uttagsbeloppet".
Alltså börjar jag på en orimligt hög(tror jag) vikt, 80 kilo. Den betryggande känslan man får när skalan tippar åt rätt håll, ersätts snabbt av fasa när man upptäcker att den rör sig alldeles för långsamt. Jag kan väl ändå inte väga i närheten av 80 kilo? Självklart inte, det vore ju otänkbart. Jag går ner till 70 kilo, men håller i skalan så att jag ska slippa den pinsamma dunsen. 70 kilo är ju lika orimligt som 80, det inser jag på en gång. Förra året trimmade jag ju ner mig till 74 kilo, så ungefär 74 borde vara rimligt. Flyttar entalsvikten till 71, inget händer, precis som väntat. 72, 73, 74, nu borde det börja hända något. 75,76, nåja, det är väl okej, några portioner bearnaisesås har det väl blivit. 77, 78, men hallå! Jag stirrar förtvivlat på skala n, det måste vara något fel. Har jag verkligen ätit så många hamburgare, så mycket godis, så mycket chips med dip, så många glassar och så mycket friterad potatis? 79 kilo, äntligen ger den med sig. Men är det verkligen 79? Vill den inte stanna på 78 kilo, inte ens om den får tid på sig? Nej, vågen är obeveklig, 79 kilo.
79 kilo. Herregud.
Den ena undanflykten dummare än den andra. Övervikten går inte att bortförklara.
Varför äter man sig proppmätt? Min åsikt är att det kommer dels från uppväxten, där man fick lära sig att man var duktig om man åt upp på tallriken, för då skulle man bli lika stor och stark som pappa. Den andra viktiga orsaken är att det anses som manligt. En normal kille sitter inte och petar i en sallad.
Frukt är inte godis. Fett är gott. Två bistra sanningar. Jag skulle aldrig klara av att en längre tid avstå från godis och fet mat. Chipskonsumtionen är dock på en väldigt låg nivå, en positiv bieffekt av förra årets bantningskur. Det är vad jag ska försöka med den här gången också, att helt enkelt "festa" mer sällan. Om jag skulle avstå helt från livets goda, då skulle jag bli knäpp.
Jag ska även försöka att inte äta mig proppmätt och att inte bota tristess med att äta.
Ny vägning med kommentarer och fundereringar varje vecka, som kommer att publiceras här för allmänt beskådande. Meningen med att bikta sig så här offentligt är jag kommer anstränga mig mer för att lyckas, när jag vet att det finns andra som skulle få ta del av mitt misslyckande.