Ja, den här sommaren kommer jag minnas gammal som ung med en pensel i handen! Själv invigde jag sommaren med att måla om vårat eget hus. Knappt klar med det så startade projektet "Farfars lagård". Alla med tid och möjlighet skulle måla om vår gamla släktlagård. Alla upptäckte snart att lagården hade utökat i storlek sedan förra året... Som tur vad så var vädrets makter på vår sida, så det blev målning mest hela dagarna. Alltid stod eller satt det någon vid lagårn med penseln i högsta hugg. Det tog sin lilla tid, men alla var vi nog ganska nöjda när allt var klart och vi kunde konstatera att lagårn aldrig sett så proper ut som nu. Vackert faluröd, vitskimmrande fönsterkarmar och nytjärade dörrar.

 

- Ett litet tips angående tjärfärgen vill jag gärna komma med. Avlägsna all tänkbar färg från kroppen innan ni ger er ut i solen! Jag hade blaskat av mig det värsta och gav mig sedan ut på en solstekande ö... Inget att rekommendera!!! Kunde inte begripa varför solen brände så intensivt på min kropp just denna dag. Ja, ja, den tar väll extra bra idag tänkte jag som gillar solbränna. Med puttrande skinn låg jag envist kvar på klipporna. Till slut blev det outhärdligt så med kropppen täckt av handdukar blev det race hem och in i en iskall dush. Hade jag blivit allergisk? Såg en mardröm framför mig där jag aldrig mer skulle kunna vistas i solen. Svaret kom några dagar efter då det började uppstå brännmärken på kroppen...och min syster visade upp ett liknande märke. Den förödande tjärfärgen. Läste snabbt på burken och där stod det den ena varningstexten värre än den andra.-

För att återgå till målningen nu så hade vi liksom kommit in i rätt målningstakter. Färg kvar, ett båtshus nere vid sjön, solen sken! Drygt en vecka kvar av sommaren samlades alla som fanns kvar nere vid båtshuset med penslar och färg. Det gick fortare än blixten tills även den lyste av falu rödfärg.

Den här sommaren kommer jag också att minnas som en av den varmaste på åratal. För att inte tala om vattentemperaturer som i några dagar höll det fantastiska 25 grader. Alla lediga stunder tog man chansen att simma i det fantastiskt varma vattnet. Det regnade en eller två dagar...några timmar, annars sken solen mest hela tiden. Under någon vecka såg jag inte ett moln på himeln. Jag verkligen försökte hitta bara ett litet ett, men det var helt lysande blått. En annan positiv sak inträffade också.. Jag såg bara en enda orm på hela sommaren. Undrar om det beror på att de själva kunde hålla värmen inne i skogarna istället för att trakassera mig.. Skulle vara intressant att veta eftersom förra sommaren kändes som en massinvasion av dessa slingrande kryp.

I år fick även pingisbordet i Farfars lagård bli riktigt "hett använt". Mina barn utmanade med glädje alla tänkbara offer på pingisdueller. På kvällarna kunde man ofta höra den lilla vita bollen studsa innanför väggarna. Mycket uppskatta av oss alla.

En av höjdpunkterna var min och min systers årliga "tillsammanspaddeltur". I år skulle vi ut på nya vatten, så kanoterna lastades upp på biltaket och så bar det iväg ut mot Flatvarp. Tyvärr så ändrades det fantastiska vädret till något sämre just den här dagen. Vi bestämde oss för att börja vår färd från Horsö brygga istället för Flatvarp. Tanken var att vi skulle paddla hem till Hulöhamn och senare hämta upp bilen.

Färden började helt fantastiskt med lite sol och medvind. Sjökortsläsning var inte min starka sida, så vi hittade inte direkt våran tänkbara färdrutt, men det gick bra ändå. Trodde att det var mycket längre att paddla enligt sjökortet, och öarna...de var inte alls så lätta att se i verkligheten jämfört med på sjökortet. Vi rundade iallafall Horsö och paddlade sedan utmed Långön där vi sedan tog en paus. Syster ringde hem och sa att allt var lugnt och fint. Vilket det var ..DÅ! Efter att hon hade lagt på telefonen så började blåsten, eller rättare sagt stormen. Vi tog sikte mot Örnholmen och skulle först försöka ta oss dit på säkraste vägen. Ville vi sedan kunde vi alltid gå iland i Meta.

JÖSSES, vika vindar! När vi skulle korsa mellan öarna tog det i rejält. Jag menar riktigt REJÄLT. Fick vinden tag i paddeln så kändes det allt annat än kul. I tysthet gjorde jag upp en plan för hur jag skulle rädda maten och kameran när kanoten skulle välta. Nu var det enligt mig inte tal "om", utan "när" den skulle tippa. Efter mycket möda och många vindpustar från en vind som verkade komma från alla håll tog vi oss till slut fram till Örnholmen utan att tippa. Fantastiskt tyckte jag som nu var helt säker på att jag var osänkbar. På Tallholmen stannade vi till för ett bad och mera mat. mums. Vattnet såg relativt lugnt ut så vi beslutade oss för att fortsätta vägen hem. Risken kunde vara att det blev lite extra stormigt sista biten innan Båtsviken, men det kunde knappast bli värre än vad det hade varit. Trodde vi!!!

När vi svängde ut från lagunen såg vi vågorna slå upp vitt skum mot klipporna. Vi skulle få vinden i sidled de sista 1500 metrarna. Jag försökte paddla med kanoten på snedden. Missade man ett paddeltag åkte man baklänges. Det kändes som om kanoten stod stilla. Jag tog i absolut allt vad jag rådde med, men ändå gick det i snigelfart. Vågorna forsade in i kanoten. Aha, är det nu man borde ha ett kapell? Jag funderade på att paddla iland och bära hela härligheten hem, men att lägga till i detta oväder hade medfört en totalkrash mot klipporna. Vi visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta. Värsta tänkbara väder och här satt vi. Hem kom vi iallafall och vi båda konstaterade att vi inte hade orkat många meter till. Armarna var som gelé. Ja ja, allt gick ju väl och vi kommer minnas den här färden med ett leende på läpparna. Vi fick ju iallafall testa kanoterna i värsta tänkbara väder och de blev helt klart godkända.

 

Sedan var det ju den där dagen med bilarna... Jag blir mållös bara av tanken. Jag har gjort det. Äntligen. En för mig väldigt svåråtkommen dröm gick i uppfyllelse. Där på Hulöhamn bara står den...min drömbil...(nåja, kanske även barnens dröm) och vi fick åka.mm
-Ett stort tack till de lyckliga ägarna-