Någon vecka senare var det dags att ta in våra nu torkade höstackar. Efter att tidigare ha handlastat höet på vagnen inköptes någon gång på 60-talet en enorm högaffel som fästes längst fram på traktorn. Gaffeln kördes under höstackarna, och sedan var det bara att lyfta alltihopa upp på vagnen. När det var lastat, bundet och klart fick vi barn ställa oss på gaffelpinnarna och åka hiss upp på hölasset. För säkerhetens skull så var den här metoden inte alltid lämplig. Då fick vi istället klättra upp för egen maskin, och det var minsann inte lätt!! Vi drog, knuffade och släpade upp varandra. Hade man tur kunde ibland Gunnar ta tag i en och kasta upp oss till toppen !

Uppe i höet letade man snabbt reda på en bekväm plats att ligga på. Jag har aldrigt ridit på en kamel, men jag kan föreställa mig att det är ungefär samma känsla av gungande takt som när man åker på ett hölass.
Vissa vägar var ju mer spännande än andra. Jag minns åtminstonde en gång som det som inte får hända...hände!! Vi var nästan hemma, men i sista guppiga kurvan så började lasset vika...mer..och mer..och mer. Sakta men säkert så hände det oundvikliga och vi låg alla i en stor hög på marken blandat med massvis med hö! Naturligtvis så var detta en upplevelse för oss... Stackars Gunnar däremot tyckte att det var allt annat än kul... Tur att han hade oss som gladeligen hjälpte till att lasta på allt igen.

 

Väl framme vid lagårn skulle nu hela härligheten lastas av. Innan hökanonen (för den oinvigde kan jag tala om att detta är en apparat som blåser upp höet på höskullen) dök upp i bilden så var det bara att handkasta upp det. Det var ett drygt arbete både för den som stod på lasset och den uppe på höskullen.

Någon gång på 70-talet blev det åter igen nyheter. Så fort det nedslagna höet hade vänts ett par gånger ute på åker kom traktorn med en ny maskin bakom sig. Den pressade ihop höet i lämpliga små buntar på ca: 7-10 kg. Buntarna rullade snällt upp på ett band och ner i hövagnen. Där hjälptes man åt med att sortera upp buntarna för att det skulle rymmas mesta möjliga. Det gick ganska fort = ganska jobbigt också! Tillbaka vid lagårn kastades buntarna ner i höfläkten (eller var det ett transportband?) och susade enkelt upp på höskullen (där det nu åter igen stod någon som skulle försöka få någon ordning på dem).

 

---

Därmed blev det slut på mjuka hölass, trivsamma dagar tillsammans på åker, bullpauser, och framförallt alla kojor och gångar, som vi tidigare byggde uppe på skullen. Det positiva med buntarna var när de väl var inlagda och torkade på skullen. Det var nämligen oerhört lättsamt att utfodra djuren med på vintern. Jag ger alltså höpressen skulden till att det riktiga livet på landet försvann. Efter att den kom blev ingenting sig längre riktigt likt . Årets höjdpunkt "höskörden" blev då bara ett minne. Jag tycker synd om alla som aldrig fått uppleva samma som vi fick under de där underbara åren. Tänk om man kunde vrida tillbaka klockan...

Men än var det inte slut på moderniteter... När höpressen gjorde intrång i våra liv blev det genast mindre folk som samlades under höskörden. Det var några få entusiaster som envist höll sig kvar vid det insnörade höet, men tyvärr så försvann även den glädjen. I sommras stod jag och tittade på hur en relativt stor åker skövlades på sitt hö under loppet av en timme!!! Tre traktorer arbetade i ett stiligt team för att samla upp det nedslagna höet. Den första körde ut med rullpressen, den andra plastade in dem, och den tredje samlade in det vita plastrullarna.

Kaffet tog de säkert hemma i köket. *suck* Nog var det bättre förr?