I sommras fick jag av någon anledning panik, när jag såg hur höet på nolltid samlades in med hjälp av
tre traktorer. Kanske det var när jag i samma stund stod och berättade för barnen hur det gick till
när jag var ung. Vilken fruktansvärd stor skillnad det är nu och då. Hur utveckligen har rusat förbi
mig utan att jag riktigt tänkt efter. Det känns trots allt som igår då jag satt på ett gungande hölass
fyllt av andra lyckliga barn. Var ska barnen sitta nu? På en hal vit plastbunt?! Det var då jag fick iden att
skriva ner mina tankar och minnen från de där underbara åren. De bästa åren i mitt liv. Nostalgiker
som jag är vill jag inte att den tiden ska glömmas bort, och kanske framförallt så vill jag att mina barn
ska veta att det har funnits vackrare och naturligare saker än vita säckar med konserverat hö.

Äntligen juni och dags för årets höskörd. Gammal som ung lade undan sin sysselsättning, på med gympaskorna och en sval skjorta. Här skulle det bärgas hö. Det var säkert mellan 10-20 sommargäster som villigt ville hjälpa till att svettas en hel dag på åkern. Varför kan man fråga sig. Tradition? Eller helt enkelt en chans att få vara bonde under någon vecka och då känna sig väldigt väl bemött av de tacksamma bönderna. Inte vet jag men det var en katastrof om man skulle råka missa några minuter.

Vi brukade samlas borta vid lagårn. Där lastades räffsor, grepar, snören m.m på traktorvagnen och sedan var det bara att själv ta plats. Ibland var det långt bort att åka, så det var skönt att få sitta där bak. Där satt vi och sjöng, berättade historier, eller kanske man satt och flätade ihop några kvarlämnade höstrån. Samtidigt gällde det att hålla i sig i den här guppande terrängen... På den tiden var det även en hel del grindar som vi hade den äran att få springa ut och öppna för traktorn. Väl framme så hjälptes alla åt med vad man nu klarade av för sin ålder. När jag var tre år sprang jag nog mest ivägen, men några höstrån lyckades jag förhoppningsvis att räffsa ihop. De yngstas arbete var nämligen olika räffsningsobjekt, samla in krakpåkarna etc.

Hur blev en höstack till? Först slogs en krakpåke ned med hjälp av spett och en stark karl. Det gällde att få dem sitta stabilt, så att det säkert skulle hålla torktiden ut. En bit under mitten "snoddes" det på en bred tvinnad hösträng. Denna skulle göras och knytas fast på ett speciellt sätt runt påken. Dess uppgift var att hålla höet på plats. Utan den skulle allt glida ner till botten. Med hjälp av grepen samlade man sedan ihop höet i stora "flak". Ju större och jämnare man fick till den desto bättre blev slutresultatet. Sedan förde man ner detta med påkens spets i mitten av höet (lite svårt att förklara det här!). Man fortsatte sedan så här tills hela påken var täckt med packat hö.

Nybörjare fick oftast magra höstackar medan de mera garvade i gänget gjorde stora runda skulpturer. Till sist tog man en räffsa och "kammade" bort löst hö på utsidan. De yttersta lagret hade ju som uppgift att skydda hela stacken från regn och rusk, vilket gjorde att det här slutarbetet måste vara noggrant gjort..

Höjdpunkten på dagen var när Tant Inga kom med fika. mmmmmmm Nybakade bullar, körsbärssaft och kaffe. Det var grejer det. Jag känner smaken i munnen än idag. Svettiga och fulla av höboss drack och åt man med stort behag.

Fortsättning >>