Så här propert fick man tidigare åka innan Bjursundsbron byggdes. Färjan rymde ca:10-12 bilar. Resan över kändes lång, men nu när jag har blivit äldre så måste jag nog inse att det högst tog 5-10 minuter. Konstiga perspektiv man hade förr...

Det var alltid en kamp om tiden för att man skulle hinna med färjan i rätt tid. Om jag minns rätt så gick färjan regelbundet fram till 70-talet så fort det fanns behov av transport över. Inne på 70-talet så infördes en tidtabell med ca:20 minuters intervall på resorna. Jag minns så väl när vi kom resande från Göteborg till Hulöhamn oftast sent på natten. Pappa började redan i Linköping att räkna ut vilken färja vi skulle försöka hinna med. Gissa om de sista två milen var spännande. Klockan tycktes alltid öka farten de där milen. Hur många gånger såg man inte färjan sakta men säkert ge sig av mot andra sidan....utan oss! Bara några sekunder tidigare...

Färjemannen som skötte hela ruljansen bodde i ett stort rött hus alldeles intill. Vad jag minns så var han alltid lika glad och uppåt även om klockan var 1:00 på natten. I själva verket så kanske det var tvärtom men det har jag inget minne av..

 

Här tar min mor och far sista turen med färjan. Den nya bron står nu klar och ska snart invigas (1983). Delade känslor råder om moderniteten. Vi sommargäster som inte behövde vänta/missa färjor mer än några gånger per år tyckte att det var en katastrof att färjan skulle läggas ner. För att inte tala om den gräsligt fula bron som stegrade sig upp ur havet. Ortsbefolkningen jublade däremot och då särskilt alla lantbrukare, som nu inte längre skulle få onödigt långa väntetider på t ex veterinärer. Allt blev naturligtvis mycket enklare med både läkarbesök, arbeten och besök i Västervik. t o m jag har nu insett fördelen av bron. Men kunde inte färjan få finnas kvar där i bakgrunden... kanske som en turistattraktion. Jag kan t o m erkänna att det är en ganska vacker utsikt där uppe på bron (konstigt att det inte var det förr i tiden). Mina barn brukar alltid vara noga med att bli väckta när vi ska över bron. Kanske för att de då vet att det inte är långt kvar...