Kantiga, runda stenar under mina fötter,
känns som en oändlig mängd med nötter.

Undrar så vilka som dem hit har burit,
och kanske på någon av dem har sig skurit.

Bryggan var säkert en stolthet för byn,
när den sakta men säkert byggdes i dyn.

En brygga som skulle lätta transporten av sill,
för både Hulöhamn och byarna intill.

Ingen av dem anade nog vad som med bryggan skulle ske,
att den många år senare skulle rivas ner.

Det är inte stor mening att den laga,
när man ändå måste segelbåtarna bort jaga.

Lyckligtvis har inte våra båtgäster,
tagit med sig alla rester.

Det finns ännu många stenar kvar,
och om man på någon av dem tar,
kan man få en känsla så djup och varm,
att man känner skaparens charm.

-Gunilla-